Den är kännbar redan i luften ovanför Stockholm, euforin över ljuset där ovan molnen; där fanns den ju kvar, solen! Jag lämnar Sverige i den värsta av mörkertider och den korta resan i bil mellan Solna och Arlanda påminde mig återigen om varför murvelhuset finns, varför vi gjorde det till vårt för ganska exakt 12 år sedan.
Det började snöa i det kompakta tisdagsmorgonmörkret utanför köksfönstret i småttingarnas radhus i Ulriksdal. Det singlade lite trevande först men tog fart ordentligt efter några kilometer på E4:an. Till sist var sikten närmast obefintlig och avfarten till långtidsparkeringen vid Arlanda var nästan omöjlig att skönja. Som att köra inuti en lovikkavante var det. 

Jag har ju, som bekant för alla som känner mig bara lite, gjort slut med vintern. Den är för besvärlig och potentiellt farlig, helt enkelt. Kvar i det eländet lämnar jag alla mina kära, som dessbättre inte hatar vinter lika intensivt som jag. Men anar jag ändå inte en viss vinterutmattning hos några av dem, nu när de själva i några år tvingats stångas med bångstyriga barnoveraller, tidiga vintermorgnar med barnvagnshjul som trögar sig fram genom snömodden och få eller inga tillfällen att snöra på sig skidorna för att ge sig ut och njuta av det i fantasin gnistrande vinterlandskapet?

För inte har heller jag i alla tider fått något desperat i blicken vid åsynen av det där kalla, vita. Det är istället den brunsörjiga och obevekliga besvikelsens verk. Sällan blev vintrarna i Stockholm så där julkortsvackra i rätt tid och när så skedde, var det sällan vid en tidpunkt som lät sig användas till vinterutflykter i den gnistrande naturen.

Men nu är jag här, i murvelhuset och i en livgivande occitansk version av vinter med de där intensiva himlarna och temperaturer som har vett att hålla sig inom anständighetens gräns.

Redan vid inflygningen till Montpellier, lättade trycket över bröstet och jag tog djupa andetag genom min snuviga näsa.

En vacker solnedgång mötte oss och luften kändes mild och snäll. Mina torra läppar och händerna med självsprickor anade genast morgonluft och de närmaste dagarna skall jag mest ägna mig åt att tanka ljus och hämta nya krafter. Huvudet skall inte tillåtas tänka ut alltför många husprojekt den här vändan ner. Jag önskar bara att mina fina, som strävar sig fram i snögloppet i norr, också var här. Då skulle jag placera dem framför brasan om kvällarna

och bjuda dem på luncher vid havet om dagarna;

Barnen skulle få leka med hunden på vinterglesa medelhavsstränder,

och när andan faller på, skulle vi dra iväg på en och annan julmarknad.
Fast de har fullt upp med sitt, förstås, så jag får göra allt det där utan dem. Det blir bra det också. Jag är hemma här.
Mår bra och slipper axlar som ständigt vill upp till örsnibbarna.

Och det är ingen liten sak, minsann.