En och en halv vecka har gått sedan jag lämnade Rättvik. Eller åtminstone lämnade den vackra dalaorten som en fysisk plats; jag fortsätter att arbeta för kommunen på distans ett tag till under hösten. Hade jag fått önska mig något, hade det varit att mer koncentrerat fått fokusera på utvecklingsfrågorna men de trängs som så ofta bort av de mer vardagliga i alltför stor utsträckning. Men jag skall inte klaga, för uppdraget är bra och själen har fått sitt med allt vackert som ständigt fångat mitt öga.

Men nu är det Murviel som gäller och här är det trots allt mer av det landskap och framförallt det klimat som får mig att må som allra bäst.

Snart en vecka har gått av en mer rumphuggen murvielvistelse än vad jag ursprungligen hade planerat för. Men nu sitter jag här i solen, med fötterna i det ljumma turkosa, och låter lugnet ta tag i mig.

Den tre dagar långa resan ner är till slut bortvilad men rättviksjobbet har fått följa med ner tillsammans med fix med mitt egna Kennari; det lilla företaget som hjälper skolor med fjärrundervisning i modersmål. Det är inte alldeles lätt att låta jobbet begränsas till bara ett par dagar i veckan men jag försöker. Med fötterna i poolvattnet stirrar jag på vårt poolhus och skissar på en ny exteriör med vikdörrar längre ut än de befintliga. De som finns där nu gnisslar och kärvar ihop konstant och de som stänger uteköket hoppar fortfarande ur skenan de löper i och blir potentiellt livsfarliga.

Skulle vinden få ordentligt fatt i dem när de är öppna, skulle de kunna mosa också den mest imposanta av trädgårdsgäster.
Så kan vi ju faktiskt inte ha det längre!

En liten utbyggnad i glas på max en halvmeter, tänker jag därför. Vikdörrar, förstås, för att de skall kunna öppnas maximalt och i härdat glas, såklart. Vi får räkna på det. Tanken är också att göra poolhuset mer beboeligt för fler, genom att det lilla boxrummet då skulle kunna rymma en fullängdssäng till. Då kanske vi också skulle kunna nöja oss med att bara hyra ut poolhuset och ha det stora som bara vårt och några utvaldas. Airbnb har visserligen fungerat bra men uthyrning i större skala kräver en hel del. Jag har också insett att vi behöver finnas mer till hands, åtminstone mellan uthyrningarna.
Ja, ja, on verra!
Jag varvar mina lata timmar vid poolen med jobb, som sagt, och fix med huset. Än så länge har det bara resulterat i tre målade tavelhyllor och ordning på tavelväggen, som ersätter den trasiga extrabädden, äntligen.

Färg har dessutom införskaffats och fraktats ner för att äntligen få ny färg på de kritvita sovrumsväggarna:

Jotun minerals, för enkelhetens skull, fick det bli. En dov persikofärg till huvudsovrummet och en halmgul till de båda gästrummen hoppas jag skall bli toppen.
Idag på förmiddagen bar det av till Caylar för att reka lite. Kunde vi månne hitta stommen till den inglasning av verandan på framsidan av huset som vi tänkt oss?

Nog för att stället är fullständigt proppfullt med gamla grindar, staket, portar, dörrar och fönster i smide men det krävs att vi tar med oss en kunnig person för att se vad vi faktiskt skulle kunna använda som delar i vårt framtida jardin d’hiver på framsidan av huset.

Vi hittade en vacker dörr, som nog skulle kunna passa och som den gamle monsieur’n sa sig vilja ha 100€ för:

Hittar vi bara en kunnig smed som kan hjälpa oss att plocka ihop materialet på smidesjärnsbrocanten i Caylar, kan vi få till något riktigt snyggt och unikt. Men det var ju just det; var hittar vi en smed med ett sådant specialintresse och som inte kostar så himla mycket att det faller på det?

Nåväl, så länge får det duga med att drömma och planera och det äger sin alldeles speciella charm det med!

Nära Caylar ligger för övrigt Cirque de Navacelles och dit åkte vi i väntan på att Skrotnisse skulle öppna. Men det är en annan historia för ett annat inlägg.