Jag hade tänkt berätta om ett nedhugget träd idag men det får bli en annan gång – andra och betydligt viktigare saker kräver min uppmärksamhet och nedhuggna träd i en fransk trädgård blir därmed tämligen ointressanta.

Tillvaron tickar på rättså duktigt och nu är det bara en vecka kvar tills det är dags att åka ner igen. De senaste helgerna har ägnats åt resande av olika slag och i helgen är det dags för ytterligare en roadtrip, denna gång hem till mamma, som inte kommer att följa med till Frankrike, trots allt.

Höften har snabbt blivit sämre och nu behöver hon hjälp. I ljuset av det känns det kanske inte som en riktig prioritering med ännu en tripp söderut men å andra sidan är det kanske precis vad vi behöver. Min syster och jag och bästa J får koppla av tillsammans, planera för hur vi skall ordna det för mamma/mormor före och efter den operation jag hoppas blir verklighet snart. Fast vi behöver få vara systrar också en stund. Det är vi alldeles för sällan.

Det är på många sätt ett galet år som gått sedan förra året vid exakt denna tid, då vi var nere i Languedoc bara dagar efter att L’s pappa gått bort, hastigt och utan så mycket förvarning. Inte tänkte vi då så mycket på att vi också rusade rakt in i den tillvaro som så många några år äldre vänner vittnat om; den som avlöser en ansvarstyngd föräldratillvaro och ställer krav på att återigen vara närmare den allt skröpligare äldre generationen. Inte bara för att du faktiskt måste av praktiska skäl och för att föräldrarna behöver dig utan också för att du också behöver den närheten själv.

Sedan de där vackra, bitterljuva oktoberdagarna förra året har också barnens farfar till sist stängt dörren bakom sig och det har blivit så tomt efter de fina farbröderna. Min egen pappa försvann för länge, länge sedan och den har kommit alldeles för nära igen, insikten om att ingenting är för alltid och att hur mycket jag än förtrollats av allt det franskt nya, så är det förstås inte det som räknas mest.

Och ändå. Så glad jag är att vi tog steget. Att vi blev med franskt hus då, för ett år sedan. Hade vi inte gjort det då, hade det definitivt inte hänt nu. Då hade vi sagt att nej, nu behövs vi här hemma, Frankrike får vänta och så hade det säkert avlösts av andra måsten och kanske inte alls blivit verklighet någonsin.

För om framtiden vet jag mycket litet och ingenting kan jag ta för givet men om här och nu vet jag desto mer; i mitt här och nu finns så mycket som är viktigt. Här och nu finns Murviel, som vi kan njuta av, fly till för en stund, både i tanken och på riktigt. Murvielska dagar lär det bli många av iallafall, om inte i så stort antal nu, så med säkerhet desto fler längre fram!