Taggar

Jag har en bild på näthinnan. Den blockerar utsikten mot de färgglada och, förvisso ganska fina, husen utanför mitt smårutiga balkongräcke. Solen värmer benen som jag sträckt ut mot den, medan huvud och dator är behagligt placerade i skuggan. Så gamm-vuxen har jag alltså blivit, att jag numer helst vill hålla huvudet kallt.

För en dryg vecka sedan kom jag tillbaka till sjätte våningen från Murviel. Det känns längre sedan. Men nu, denna fantastiskt fina nationaldagsmorgon,

Skärmavbild 2013-06-06 kl. 10.37.55

är jag där i tanken igen. Anledningen, för att tala facebookiska, är en post i min feed. En sådan där indirekt sak som når mig för att en av mina facebookvänner lajkat (aj, vad det där sved i engelsklärarnerven! Felstavat enligt god facebooksed är det säkert också men jag ids inte dubbelkolla) en instagrambild, som någon annan lagt upp. Facebookvännen i fråga är dotter S, som befinner sig i Murviel nu. Bilden föreställer henne och vännerna vid poolen. De ser nöjda ut.

Den bilden hamnar inte här, utan får stanna på min näthinna men känslan den förmedlar kan jag inte låta bli att dela. Det är inte första gången och med all säkerhet inte den sista, som jag sitter här hemma och är så väldigt nöjd över att någon annan än jag själv får njuta av det som Murviel bjuder på. Den bedagat vackra trädgården; huset, som står för sval omväxling till den solvarma stenläggningen vid poolen; avkopplingen i skuggan av ett olivträd eller solvarmt skinn som möter turkosblått vatten. En apero när det börjar lida mot kvällen och mat. Egenhändigt lagad eller serverad på Taverne Léa i byn, kanske.

Huset har sällskap oavbrutet nu, ända in i augusti.

Tänk att det finns. Att det är vårt att dela med oss av. Det är svårt att inte känna sig lycklig över sådant.