Om jag inte var svensk och visste hur det fungerar här i norr inför årets längsta dag, skulle jag nog börja undra om alla städerna samtidigt utsatts för attentat, multipla gasläckor eller plötsliga giftmoln. Varför annars denna massflykt? Dagens resa mellan Stockholm och Skärhamn tog tre timmar längre än vanligt och trafikradion pepprade ut bulletiner om olyckor och köer – oklart vad som orsakade vilket till slut.

Men nu är vi här. I sommarhuset som nog känner sig en smula övergivet sedan vi blev med franskt viste. Här har vi tillbringat många semestrar. Ätit glass nere i hamnen. Puttrat i gammal båt på vågorna och promenerat med hunden i de ljusa kvällarna. Klamrat oss fast på klipporna och kryssat mellan maneter de gånger havet varit varmt nog för en simtur eller två. När vädergudarna ler är det faktiskt svårt att tänka sig en bättre plats att semestra på.

Fast det är just det som är problemet; de är ena griniga sattyg, de vädermäktiga. Jag har krupit ner i bergsskrevor för att komma undan den allt annat än ljumma vinden, hukat bakom husknuten och rusat in med sommarläsningen när regnmolnen avgått med segern ännu en gång. Fler gånger än jag orkar räkna.

För två år sedan satt jag här och googlade franska hus och svor över att jag aldrig riktigt fick sluta huttra. Väste ilsket mellan tänderna att nu går det inte längre. Jag blir klimatflykting!

Nu finns det franska huset där och jag skall snart åka dit. Tjörnkvällen är sval, men vacker så att det nästan gör ont. Jag förnimmer bara det, att det är så vackert. Om jag måste sätta på mig en tröja när jag går ut, så spelar det inte längre någon roll. Det faktum att jag snart är i Frankrike, att jag kommer att åka dit igen och igen, öppnar ögonen på nytt också för det som finns här hemma. Den friska havsluften, tystnaden och L:s nöjda uppsyn över att vara på rätt sida om landet.

Märkvärdigt vad jag får syn på när jag inte längre oroar mig för att behöva huttra mig igenom ännu en semester. Märkvärdigt hur mycket som hinns med när vädret inte längre styr planeringen. Vädret och jag har rentav slutit fred och det är en bedrift av gigantiska mått. En bedrift som murvelhuset får ta åt sig äran för.

Magiskt, vårt murvelhus som får mig att uppskatta också det som jag haft länge. Nacken tackar också när den nu inte längre måste böjas bakåt inför alla otaliga molnanalyser jag tidigare ägnat mina semestrar åt.

Nu är det natten och jag skall krypa ner under täcket och låta den redan nämnda havsluften svepa in över mig genom det öppna fönstret. Bonne nuit!