Jag vet inte jag, men sjätte våningen känns ovanligt trist nu. Lägenheten svämmar över av obestämbart bråte och jag har varken energi eller lust att ta tag i det. Inredningstankarna och kreativiteten befinner sig någon helt annanstans, högen med stryktvätt förblir just en hög, soffan är ett misch-masch av handdukar, filtar och kuddar med en liten konvalscerande hund mitt i bråten,

… och kom tillbaka!

soffbordet svämmar över av lördagstidningarna och ute är det grått.

Stålgrått.

Kallt.

April. I Sverige.

Framgår det att jag denna lördag inte är särskilt uppåt?

Jag braklandade i verkligheten efter att ha lämnat Murviel för en vecka sedan. Hemma väntade en hund som inte alls hunnit hämta sig efter sin pyometra-operation och hon har åkt ut och in till Södra djursjukhuset i Kungens Kurva under den gångna veckan. Hennes flock iakttar henne nervöst medan tre veterinärer kliar sig i barr av varierande längder för att förstå varför lilla jycken återhämtar sig så långsamt. Det är lite som att befinna sig i ett avsnitt av Dr House, fast med veterinärer.

Kanske går det vägen. Kanske kan hon vara fransk hund ytterligare några somrar…

Bäst att lapa åt sig de sista franska solstrålarna…

Vaka över flocken…

Har du inte badat färdigt snart…?

Wilda ylar ominöst

Hunden fick som vanligt ingenting…

Wildas favoritplats – skugga men full uppsikt över ägorna

Bästa ressällskapet på autozug Hamburg-Lörrach

Vi hoppas det.

Imorgon skall jag nog trots allt ta mig an balkongen för en ny säsong. Skiner solen, lägger jag kanske på solrosduken som inhandlades i Béziers sommaren 2000, häller upp en kopp kaffe och tar mig i kragen. Det blir liksom trevligare då.