Taggar

,

Ett koncentrat av det som är min tillvaro har det varit idag och jag är duktigt trött men inte sömnig alls. Imorgon är det dags för L och hundens tågluff ner till Murviel och på lördag flyger jag tillbaka igen.

Vi har haft två nya visningar av sjätte våningen idag och budgivning pågår fortfarande.

Vår lägstanivå är passerad efter ett envist pipande i telefonen under dagen. Det blir en försäljning men vi vet ännu inte vad det till slut kommer att hamna på. Det är en smått bisarr upplevelse att en tidig torsdagsmorgon äta frukost på stan medan två små okända barn hoppar i sängarna i vår lägenhet och päronen går runt och vill ha vårt hem. Och allt är ok – hoppa i sängarna bara och känn er som hemma! Det är som det ska.

Bäst vi sitter där med vår latte och våra färska frukostfrallor kommer en man fram och vill ha pengar. Som vanligt har jag inga kontanter och lite halvt irriterad viftar jag bort honom och skakar på huvudet. Då pekar han på den halva fralla vi lämnat kvar och jag nickar att visst får han ta den. Under tiden plingar tiotusingarna vidare i mobilen och innan jag funnit mig och insett vad som just utspelat sig är mannen borta och kvar sitter jag med mitt på det torra.

Och jag skäms.

Som en hund.

Har svårt att skaka av mig hur avgrundsdjup kontrasten mellan honom och mig är. Hur djup den orättvisa är som får mina tankar att vandra iväg mot ett framtida nytt murvelkök, medan mannen som just stått framför mig lommat iväg med en halv överbliven frukostfralla. Så minns jag att jag har kontanter i en bortglömd börs i väskan och på vägen hem tömmer jag börsen i en plastmugg vid tunnelbaneingången. Så är samvetet dövat och jag kan återgå till mitt.

Fast det går inte. Mannen från frukostserveringen stannar envist kvar. Telefonen, den plingar vidare.

Senare möter jag upp favoriter på sjukhuset för en av de många kontroller som nu är vår verklighet. Det är lugnt, ser bra ut och vi andas ut. Igen. Äter världens bästa thaimat och far vidare på vrålfika hos vår minsta lilla ögonsten och hans päron. J har bakat bullar inspirerad av franske bagarn i Stockholm och vi smörjer kråset medan Bertil charmar oss sönder och samman.

11720719_10153512177683420_572200246_n

Mostern och mosterns stjärna

Ute regnar kvällen,

11720548_10153512188243420_35938093_n

och konserten på grannarenan har tystnat.

11668105_10153512188213420_1381459803_n

Idag har jag varit irriterad, orolig, stingslig, nöjd, glad, lättad och oändligt, oändligt tacksam över allt det som finns runt mig här och nu.

Plingandet i telefonen? Är det alldeles betydelselöst?

Japp. Visst är det det. Egentligen.

Men det skall bli ett nytt kök i Murviel och om det kommer jag alldeles säkert att blogga. Allra som ödmjukast kanske jag då ber er om att också minnas mannen med den halva frukostfrallan och att bakom ytligheten och mitt fokus på allt det älskade franska finns en annan verklighet. En som gör sig påmind. En som berättar att ingenting är självklart.

Samvetet plågar mig med jämna mellanrum. Det är inte alltid en spikrak väg framåt. Verkligen inte. Men i allt väsentligt har vi det tryggt och bra, familjen och jag.

Idag har jag skiljts från en halv fralla som jag inte ville ha och ca sjuttio kronor som jag hade glömt att jag hade. På lördag flyger jag till Murviel.

Och jo, jag sover ganska gott om natten. Utan att skämmas alltför mycket.