Det här är speciellt till mammorna – allra mest älskade Asta och Anna-Stina – ni följer väl med på vår resa?
Fukten hängde över trädgården när jag tidigt imorse stängde luckorna mot dagen som var på väg upp över träden. Jag dröjer mig alltid kvar där i sovrumsfönstret innan jag förmår slita mig därifrån för morgonbestyren. Lite märkligt är det att efter bara fem sommardagar på plats bomma igen och lämna murvelhuset, så det är med blandade känslor jag sliter mig därifrån.
Men resan upp i bergen via Millau visar sig vara värt det. Redan vid rastplatsen på andra sidan den majestätiska bron har jag hunnit tappa andan flera gånger:
Bron i morgondis, en gigantisk men tom rastplats, en snabb frukost och så klättrade vi vidare och noterade 1170möh som högsta punkt.
Landskapet skiftar hela tiden. Borta är vinfälten och den dallrande hettan. Istället dyker kossorna upp mellan de små bergsbyarna, där också husen, precis som landskapet skiftar karaktär.
Femtio mil bort från Murviel avlöser ändlösa platta fält varandra och kossorna lyser återigen med sin frånvaro. Här är det istället solrosfälten som avlöser varandra och L har slutat peta på mig för att göra mig uppmärksam på den fantastiska utsikten. Vägen plöjer fram och förutom solrosorna, är det inte mycket som lyckas fånga mitt öga. Mellan Bourges och Sancergues skär den smala, vägrenslösa rakan som en kniv genom landskapet i mil efter mil och så blir själva vägen och inte landskapet runtomkring det som fascinerar.
Bakom nästa kulle och nästa fortsätter den, genom skogsdungar och sädesfält. Byar ser vi inga och inte många bilar heller och tur är väl det, för vägen är naturligtvis livsfarlig där den sträcker ut sig och inbjuder till högre farter än vad den egentligen tål. På andra sidan Châteauneuf-du-Pape Val-de-Bargis,
böljar landskapet igen och det blir tydligt varifrån baguetterna får sitt mjöl!
Snart visar det sig att vi valt en alldeles för långsam väg från Bourges och trots körning utan paus, faller vi på målsnöret och missar den bokade visningen på Mercier… När jag blir stor ska jag bli jätteduktig på att inte försöka knö in alldeles för mycket på alldeles för kort tid, så kanske tillvaron till slut blir lite lugnare. Men, ni vet, så lite tid och så mycket roligt och spännande runt knuten – I guess you can’t blame a girl for trying!
Till slut kom vi iallafall fram till Reims och nu väntar middag med resekamraterna. Om det söta lilla hotellet med den ljuvliga trädgården och om kvällens begivenheter kanske jag berättar imorgon.
Murvielklotter 