Etiketter

, ,

Det blåser. Och blåser. Och blåser.

Har jag berättat?

Att det blåser?

Att det är lite blåsigt?

Att det viner runt knutet?

Att det skramlar, knakar, gnisslar och kvider i husets alla spikar och brädor?

Nämnde jag att det regnar uppifrån, nerifrån, från sidan och i virvlar?

Att det är tio grader plus men känns som om graderna befann sig på andra sidan nollan?

Att vi eldar i kaminen hela, hela tiden?

MTR Express driver hänsynslöst med mig och skickar sms om att min resa från Stockholm skall gå enligt tidtabell…

12358436_10153822462823420_1302476273_n

På riktigt?!? Jag kom ju för f-n aldrig iväg!

För det blåste för mycket. Nämnde jag det?

Men det skall medges att den var fascinerande en stund, blåsten; de små vindpustarna. Så här på tredje dagen har dock fascinationen upphört och ersatts med både rastlöshet och irritation. Jag känner mig rent av förolämpad.

Utanför, på den mest utsatta delen av fasaden, sitter en väggkontakt som är chanslös mot vätan som obönhörligen letar sig in bakom locket. Då ryker proppen som förser vardagsrummet med el. Gång, på gång, på gång. Till slut ger vi upp, letar fram kablar och drar dem kors och tvärs över vardagsrumsgolvet för att upprätthålla adventsmyset i fönstren…

12358432_10153822472013420_1574639232_n

Låter det gnälligt? Är jag alldeles, alldeles allvarlig? Nja, bara nästan. Det är fint här. Jag mår bra. Är rent av lite godmodig, om nu det hade legat för mig. Fast jag längtar efter diverse älsklingar och låter vädret som hindrar mig från att träffa dem klä skott för denna otåliga längtan.

Så ändå – SNÄLLA alla ni som befinner er där jag också vill vara; tapetsera Facebook och Instagram med bilder på luncher i solen (med eller utan tröjor på), blåa languedochimlar och på julmarknader med goda ostar, så att jag för min inre syn kan placera mig någon annanstans!

Jag blir trevligare för min omgivning då.