Jag tvekar. Tänker att floskler lurar inför varje formulering, att det är alldeles omöjligt att uttrycka vad jag upplevde igår. Vad mer eller mindre alla jag känner på olika sätt upplevde när nyheten om vansinnesfärden på Drottninggatan fick mobiltelefonerna att vibrera. Vi var onödigt nära den här gången, mina allra mest älskade och jag.

Vi var samlade för en lunch tillsammans invid Vasaparken medan april och vårsol svulstigt lockade utanför restaurangfönstret. Vi gick ut i parken, åt vårens första mjukglass med massa strössel, medan vi ovant kisade mot solen och drog upp kragarna mot vinden i nacken. Så bröt vi upp; alla åt varsina håll i staden som var mitt hem i över trettio år och där mina barn vuxit upp.
När nyheten om vad som hänt nådde mig bara minuter efter att det hänt, lämnade jag, J och lilla B på barnbarnspappans kloka inrådan shoppingpalatset utanför stan och begav oss hemåt. Väldigt lugnt och matter-of-fact, utan attt riktigt ta in och utan att reflektera över att vi kanske inte heller var trygga där vi befann oss. Jag hade den stora turen att snabbt få fatt i alla mina och försäkra mig om att de var i säkerhet och att kunna meddela att jag själv var trygg.  Men en isande kyla hann linda sig runt varje ben i min kropp under de få minuter då det enda jag visste var att de befann sig ruskigt nära det som inte får ske.
Så drabbade mig insikten att den där isande skräcken jag fick uppleva under bara några ovissa minuter är vardag och verklighet för så många.
Så futtiga mina tankar känns.

Har jag ens rätt att göra anspråk på att jag genom några minuter av skräck skulle kunna förstå vad det innebär att leva med ständig rädsla för nya terrordåd?
Naturligtvis inte.
Fast den råa metalliska smaken i munnen av rädsla när du får besked du inte vill ha, den har jag känt. Flera gånger och redan tidigt i livet. Och iskylan inombords, som bara ger vika när ingen ser, i skydd av natten under ett varmt täcke, den känner jag igen.

Så Skavsta och livet som vanligt bara dagen därpå. Som om ingenting har hänt. Som om jag envist måste hävda rätten att få leva mitt liv så som jag vill, så länge jag kan.

 

Och den mjuka värmen utanför flygplanskroppen på lilla flygplatsen i Béziers,

och M och K ivrigt vinkande från Le Café Nouvel när vi rattar in i byn medan kvällssolen kastar långa palmskuggor över uteserveringen.

Murvelhuset, som inte längre är vinterruggigt mellan stenväggarna, och vetskapen att om några dagar plaskar delar av min något tilltufsade storfamilj omkring i det turkosblå poolvattnet, tränger undan vemodet och jag slappnar av.

Fast jag längtar mer än vanligt efter alla mina, hur välgörande än murvelhuset är för min sinnesro.