Ja, kära någon, ett sådant vädertjat jag ägnar mig åt i dessa dagar av pissregn och frusna fingrar och tår –

Surtant på alla sätt efter blöt promenad

Jag huttrar och jag hukar. Hunden följer med en bit in på naturreservatet på Toftenäs med vänder resolut nosen hemåt efter att behov uträttats och bomärke utskvätts. Inte ens en tjusig brittisk oljerock med rutigt flanellfoder över ryggpälsen räckte till för att utsträcka promenaden. På söndag är det Valborgsmässoafton. Då skall det firas in vår.

Det är återhållsamt sprickfärdigt precis överallt. Det är nästan så att den skrämmer, den där obändiga kraften i knopparna på grenverken, när nu vädermänscherna på TV står och lovar vårvärme redan om några dagar.

F-n tro’t, tänker jag och drömmer mig tillbaka till när det var helg senast och vi var i Murviel. När vi badade, åt utomhus och flickorna fick tjuvstarta påsken med äggletning traditionsvidrigt redan på Skärtorsdagen. Delvis ute det med, förstås. I trädgården. Med ledtrådar på rim författade av far och son G.

Bordet dukades al fresco och det kändes mer som förberedelserna för en sommarfest än för påskfirande,

… om det inte hade varit för hönan och tuppen med de långrandiga benen, som dagen till ära fick komma upp ur sin skokartong:

Så avnjöts ett påskalamm på terrassen tillsammans med familjen och Nathorstarna, medan solen sjönk ner bakom byn.

Tröjor drogs till slut över axlarna när kvällen blev väl så sval men det minns inte min nu så stelfrusna kropp. Den väljer istället att tänka tillbaka på baden, timmarna i solen, dofterna och tjattret i trädtopparna. Och så hoppas den på liknande upplevelser nästa helgafton på söndag, dryga 200 mil längre norrut. Möjligen utan bad, dock – det finns gränser för hur halvfullt ett hoppfullt glas kan vara.

Trevlig Valborg, allihop!