Tydligen. Att få alla möjliga krämpor när semesterlugnet bit för bit stångar sig fram för att helt kunna ta över i några veckor. Jag knaprar Ipren för att få loss tunnbandet över pannan. När jag lägger mig för natten snurrar sängen och rösten så som jag känner igen den är snart ett minne blott. Trött är bara förnamnet. Doktor G säger att det är normalt; att det är kortisonet – eller nåt… – som går ur kroppen när den får vila och att förlusten av hormonpåslaget får kroppen att tro att den är sjuk. Jag tror att rentav den förklaringen hjälper bättre än pillren jag petat i mig!

Skönt att veta, liksom. Och jag slipper gå till doktorn i tron att jag är dödssjuk.

Alltså lät jag mig häromdagen övertalas att följa med till skrotnissen i Caylar, långt uppe i bergen på väg mot Millau.

Inte bara skrot utan också får som ligger och myser i en grushög…

Det tog hela dagen och med hem följde en bedagad skönhet, som skrotnisse krängde till mig för €50.

Hon kanske skall få ersätta terrassdörren på baksidan av huset eller så får hon bara stå och vara vacker någonstans. Vi får se. Allt måste inte vara färdigtänkt, även om nathorstarna tog sig för pannan när de insåg att jag inte tagit mått på dörröppningen innan jag for. Men jag skulle ju bara reka, hade jag tänkt.

Vägen upp i bergen går genom ett fascinerande landskap, med klippor som störtdyker ner i raviner

och vad som ser ut som kratrar i landskapet. I närheten finns Circe de Navacelles och den platsen är bortom fascinerande.

Det får bli en utflykt dit i sommar.

Jag skall inte ge mig på att geologiskt förklara hur landskapet formats, utan nöjer mig med att förstå att det har med istider, landhöjningar och meandrande floder att göra. Jag får ta reda på hur det gått till mer ingående en annan gång. Hjärnan är som sagt upptagen med att gå in i semester-mode, så nu är inget bra tillfälle.

Fast vackert kan jag konstatera att det är utan att ha någon närmare geologisk förklaring!

Dagen avslutades med grillafton hos Chez Amis;

De har fått det så fint och det är smått fantastiskt att se vad kämpaglöd, hårt slit och en aldrig sinande entusiasm kan åstadkomma. Just den där entusiasmen smittar och stämningen blir därefter. Himla trevligt, helt enkelt.

Torsdagkvällar i Saint Nazaire hos Magnus och Outi, alltså.

Rekommenderas!

Dagens utflykt gick annars till Montpellier, där jag plockade upp Å med pälsdjur. En vrålsnabb tur till IKEA fick det bli också, så nu är förrådet av stearinljus, värmeljus och andra livsnödvändiga pryttlar påfyllt. Lunch i Bouzigues

blev jag bjuden på också och kyparen tittade på den pälsförsedda och undrade om vi ville ha ett bord för tre och om doggen önskade en aperitif.

Så åkte vattenskålen fram och först därefter vände han sig till oss. Föredömligt, tyckte vi, och jycken fann sig snabbt tillrätta. Hon hade ju en lång resa i bur bakom sig, så lite andakt för henne var ju också på sin plats.

Vad vi åt? Jamen moules frites, såklart, medan vi njöt av utsikten över etangen.