Stilla regn utanför den öppna terrassdörren och en ljum morgon gaddade imorse ihop sig tillsammans med de tända ljusen; fransk musik ur högtalaren och den jämna strömmen av skramlande skörderedskap på gatan utanför och jag fullständigt kapitulerar. Jag tittar dumt på datorn som om jag rent av funderar över vad det där är för en tingest. 

Jag vaknade tidigt av fönsterluckor i kamp med vinden utanför det vidöppna sovrumsfönstret. En sedvanligt lång frukost följde, komplett med susannainspirerade ingredienser och facetime med prinsar och där i min frukosthörna med vy över hela det stora rummet, tickade planeringshjärnan igång. Rummet andas projekt, påbörjade och bara planerade.

Den nya, utbyggda köksdelen har tippat den gamla balansen i rummet och ett nytt, bättre flöde börjar kunna skönjas. En så enkel sak som att vända på den stora mattan framför öppna spisen gav soffdelen bättre harmoni. Jag har varit så rädd om den nyrenoverade CM-gruppen att jag inte velat riskera stabiliteten genom att bara ha halva möbeln på mattan. Antingen helt och hållet på mattan, eller annars vid sidan om. Nu står de på och hela möblemanget stramade upp sig. Inga engelska avstånd mellan soffa och bord längre! Jag kanske visar imorgon. Eller nästa dag. Vi får se vad jag har lust med.

Agent General dök upp med mått och klokskap;

Vi diskuterade de sedan mycket länge planerade hyllorna invid öppna spisen. Det har inte kommit upp några tidigare, eftersom vi använt den ytan till storbildsteven. Men nu är ingen av TV-tittarna här och då passar jag på!

Jag hade redan bestämt att jag skulle åka till Castorama för att köpa hyllplan och då föreslog agenten att jag skulle köpa bänkskivor att såga till istället. Känner jag någon som har en såg, undrade jag då… Och jodå, jag känner en sågägare. Agenten själv, skulle det visa sig.

Så jag for iväg på bänkjakt och hittade tämligen kvickt vad jag letade efter.

Så for jag hem och gjorde potatismos – jag älskar potatismos – som jag åt tillsammans med grönsaksbiffar och tsatziki, samtidigt som jag satt och måttade hyllväggen mellan tuggorna. Vi hade bestämt att hyllorna skulle monteras under några söndagstimmar men agenten, som gillar eldrivna verktyg, och hans arbetsledare, tyckte att det var lika bra att få det gjort, så nu är de uppe!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den här hyllplatsen har jag i princip planerat sedan vi köpte huset men annat har kommit ivägen. Nu skall till slut nedfraktade böcker få komma upp och den gapande tomma vita ytan får liv. Den nya planen är att måla både sagda yta, liksom hela rummet men det får vi ta en annan gång. Eller så får jag fart senare i veckan och drar igång!

Nu kanske någon fångar upp att bloggarns sinnesstämning är en annan än under de senaste inläggen? Korrekt noterat, isåfall. När blicken börjar svepa runt rummen och stanna vid än den ena, än den andra detaljen, när idéer kring handfasta saker börjar ta form, då har den smått överhettade hjärnan gått ner i varv.

Jag älskar vårt hus. Ser med ömhet på både skavanker och sådant som bara är vackert. Som de gamla fönstren; idag med regnet lätt strilande utanför och grannens taktegel lätt krokigt genom det ojämna, handblåsta glaset.

Eller det vanligtvis så ljusa rummet som idag varit insvept i ett mjukt regndunkel. Till och med andningen saktar ner, liksom handen över tangentbordet, tankarna, diskborstens rörelser över frukostdisken. Det går långsamt och det är som det skall.

Ingen tid att passa.

Lördag i Murviel i september.

Så långt från den febriga intensitet som råder under högsommarmånaderna här. Fint det med, förstås, och jag vill vara med om båda delarna. De är liksom varandras nödvändighet för att uppskattning av båda tillstånden skall vara möjlig.

Hemma i norr har det varit en strålande vacker septemberlördag. Här har det regnat. Men luften är ljummen och jag har fått en del gjort inomhus och, som sagt, stressen har runnit av mig för en stund. Och det är bara så skönt!