Jag sitter tryggt i ett hörn av vårt vardagsrum som denna lördag i mars badar i solljus. På golvet bredvid mig ligger GP, Aftonbladet och en inredningsblaska. På Readly har jag konsumerat en ansenlig mängd andra diton i vad som till slut blivit en helt nödvändig coronanyhetsdetox.

Tre dagar i Dingle efter nästan två veckors vistelse i Murviel har lämnat efter sig en mental trötthet som helt enkelt måste tas om hand. Jag är egentligen grundpigg nu, befriad från den efterhängsna förkylningen och marinerad i sydfranskt ljus och behagligt murvlande. Det är tur, för jag behöver ha mina wits about me när jag skall fatta beslut av både privat och professionell karaktär. Nu skall jag förstås inte överdriva; det finns andra som är betydligt mer upptagna av att försöka hålla huvudet kallt och både informera, varna och temperera ett krisläge som ändrar sig från den ena timmen till den andra, än vad jag är.

Jag tänker på den surrealistiska känsla det var att flyga genom ett coronadrabbat Europa härom sistens. Dagarna innan avfärd kom tättduggande larm och allt hårdare restriktioner, framförallt i det hårt drabbade Italien förstås, och det kändes som om jag lämnade det älskade franska vistet i grevens tid. Planet från Montpellier var bara halvfullt;

det är den rutten ytterst sällan och vi passagerare kastade förstulna blickar på varandra. Innan jag åkte ner för snart tre veckor sedan diskuterade jag med allra finaste doktor J om det var lämpligt att åka och hon svarade då att jag kunde riskera att fastna någonstans om plötsliga restriktioner skulle införas. Så rädd för smittan för egen del är jag fortfarande inte men ett halvt panikslaget Europa var inte en alltigenom trevlig upplevelse. Doktor J hade som vanligt rätt. Hon avrådde mig inte men varnade för det som nu händer.

Det kan därför inte vara lätt att vara talesperson för Folkhälsomyndigheten i dessa dagar. Vad de än säger och inte säger kommer de att bli stående med ändan bak och kommer att ställas till svars, oavsett hur detta utvecklar sig. Det moraliseras också ganska friskt och platsen för kommande syndabockar poleras och förbereds. ”Vad var det jag sa” väntar den som valt den hållning som senare visar sig vara antingen överdriven eller ansvarslös.

Alltså är jag inte avundsjuk på Folkhälsomyndigheten eller på sjukvårdspersonalen som befinner sig i coronakrisens absoluta epicentrum. De är värda allt vårt stöd, vår beundran och vårt förtroende. För om det någon gång är viktigt att lyssna på dem som utifrån evidensbaserad forskning och erfarenhet har skaffat sig nödvändig kunskap, så är det nu. Ingen av oss vet. Inte heller de med mest på fötterna kan fullt ut veta vart det skall ta vägen. Det kan vi veta först efteråt, när det klingat av och vi kan börja skönja effekten av både viruset självt och hur det agerats runt det.

De knappa två veckor jag tillbringade i Murviel kunde dock knappast ha varit tryggare; i en liten by, en hel del solokvist i vårt hus och utan att jag uppehöll mig i stora folksamlingar. Jag gick på en loppis en tidig söndagsmorgon, när besökarna ännu var få men jag undvek marknaden i St Chinian den här gången. Säkert onödigt försiktigt men det var ju inte alldeles nödvändigt att åka dit.

Riskmomenten är förstås själva resandet och just det var svårt att undvika, om jag skulle ta mig hem.

Jag tänker tillbaka på alla de gånger jag och mina närmaste varit på resande fot och hur många av de där resorna som drabbats av askmoln, strejker, fåglar i motorerna, en dramatisk aborterad landning, köer på autorouter och autobahn,

Detta bildspel kräver JavaScript.

missade färjor, övernattning under ett cafébord på travemündebåten mot Trelleborg och annat av mer privat karaktär som satt käppar i hjulet för resandet. Eller riskerat att sätta käppar i hjulet. Resande, därmed, innebär alltid en kalkylerad risk. Mycket kan hända. Mycket händer. Vore jag en fatalist, skulle jag kunna blicka bakåt och säga att en högre makt nog gör allt den kan för att få mig att vara stilla. Det har den i så fall ha mycket svårt att lyckas med. Den högre makten, alltså.

Det hindrar dock inte att jag sansar mig en smula. En och annan kanske skulle bli ledsen om det gick illa. En och annan kanske till och med själv skulle kunna fara illa av min framfart. Det är det senare som får mig bli något mer pragmatisk och kanske rentav klok.

Men det var egentligen inte om coronapaniken jag ville skriva. Jag råkade visst halka in i det istället för att berätta att jag vilar från rapporteringen idag. Det lyckas jag alltså bara delvis med.

Men vad jag ändå tillåter mig att reflektera över är det totala lugn som ändå råder i mitt vardagsrumshörn, hur bedrägligt tryggt det än känns. Hemtamt, bekant, vackert och vårlikt utanför de oputsade fönstren. Vi har inte hamstrat, bara noterat att det är det andra skärhamnsbor som gjort. Om det visar sig att det är något vi borde ha gjort, så står vi här med våra tvättade men måhända moraliskt rena, halsar. Det känns bra. Jag har inte panik. Dras inte riktigt med men inser att jag måste förhålla mig också till den allmänna paniken. Att den påverkar mig såväl praktiskt som mentalt.

Flygbiljetterna är billiga nu.

För en kort stund frestar det att boka påskresan till Murviel.

Så inser jag att påsken är bara en knapp månad bort och att det inte är troligt att vi kommer iväg, som läget ser ut nu. Det blir isåfall den första påsken som firas i Sverige sedan 2011.

Påsk numera är Murviel och säsongsinvigning.

Påsk är första simturen i den turkosblå och påsklunch i flödande varm languedocsol.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Alltid med familjemedlemmar i olika omfattning, vänner och sorglöst umgänge.

Så blir det alltså inte i år. Vad det verkar.

Jag lämnade Murviel för en knapp vecka sedan. Filade på ett blogginlägg när jag satt på Amsterdams Schiphol i väntan på planet till Göteborg. Det fick vänta på att i reviderad version komma på pränt idag. På bara några dagar hann minn ståndpunkt då bli till en annan idag. Jag fick inte riktigt grepp om vad som utspelades runt omkring mig. På ytan var allt precis som vanligt och ändå inte. Det vanliga vemodet över att behöva lämna Murviel parat med något nytt som gnager och oroar; kanske är det insikten om att det kan komma att dröja innan jag kommer iväg igen?

Är de lättvindiga, ständigt möjliga murvielska avbrotten från hopplöst svenskt klimat och krävande vardag något som för överskådlig framtid kommer att bli besvärligare? Dyrare? Mer tidskrävande?

Vad händer med våra resvanor överhuvudtaget?

Människor i karantän, stängda gränser och reserestriktioner och en därmed kraftigt beskuren frihet, om än förhoppningsvis tillfälligt, kan inte annat än få långvariga konsekvenser för hur vi framöver väljer att leva våra liv. Hur trygg jag än tillfälligt känner mig i mitt hörn av vardagsrummet, blir jag kanske mer orolig för efterdyningarna av Corona än för viruset självt. Oavsett, är det alldeles omöjligt att inte bli påverkad och alldeles omöjligt att för några längre stunder krypa in i en bubbla med tankar på inredning och lata dagar i en murvelträdgård om sommaren.