Etiketter
badrumsrenovering, claystone, Creative Coatings, Djävulen i Kreml, the devil is in the details
Jag fortsätter att ägna mig åt den ofattbara ynnesten att tillåta mig att stressa över små badrumsdetaljer medan världen utanför min bubbla ramlar sönder. Igen. Jag tror inte att någon av oss ännu hunnit förbi det där nymornade uppvaknandet till en värld utan att covid håller oss i ett järngrepp längre. Vi – jag, iallafall – planerar glatt framåt, lättad över att världen äntligen öppnar sig igen. Två år är lång tid. Mycket har vi fått ompröva, mycket har vi fått lägga i malpåse. Flera gånger har jag tänkt tanken att allt det vi har kan gå om intet från en dag till en annan men ett krig alldeles i vår närhet? Nej, det går nästan inte att ta in.
Där är vi ändå. Hur det kommer att påverka oss vågar jag inte tänka på. Jag vill vara nära mina allra mest älskade nu, precis som för två år sedan. Jag säger det fortfarande – ännu så länge – från den privilegierades plats. Jag puttrar på med mitt, flaxar runt Béziers på jakt efter passande clips till de utanpåliggande kopparrören i badrummen men misslyckas. Misströstar, svär, oroar mig för att falla på målsnöret och tvingas acceptera grå plastclips på de vackra
claystoneväggarna.
De hotar att förstöra hela intrycket.
Ja, ni fattar, ett icke-problem av monumentala proportioner. Djävulen bor inte i detaljerna. Han bor i Moskva. Han flyttar runt en del men nu återfinns han i Kreml. Inte i mina grå plastclips.
Dessutom behövde jag inte bekymra mig. Gary fixade problemet genom att ringa en vän. Vackra, handgjorda clips i mässing är nu i luften på väg från Storbritannien till Hérault.
Snart sitter de fastskruvade i våra badrumsväggar av claystone och fullbordar hela härligheten. Just nu kommer rör, WC, handfat och tillfällig duschblandare och tvättställskran (de beställda i mässing har inte kommit ännu) på plats i gästbadrummet;
I en suiten åker fuktspärr, primer och fix på i en rasande fart.
Med en del härjande, hårt jobb och med så bestämda krav jag vågar ställa, ser det ut som om vi kommer att ha två fungerande, om än inte helt klara, badrum i slutet på nästa vecka. Budgeten spräcker vi men det är verkligen smått fantastiskt och också väldigt skönt att få fokusera på att ha badrummen klara i tid för Ibens och hennes pärons ankomst nästa vecka. Problemen är sådana som låter sig lösas och resultaten blir synliga meddetsamma.
En ofattbar ynnest, alltså. Jag fattar det.
Murvielklotter 
Än en gång WOW! Detaljerna är sååå viktiga. Maj kommer att bli väldigt nöjd 😊
För övrigt brukar jag vara en snäll och fredlig person men just nu önskar jag bara en prickskytt med ett enda uppdrag i Moskva. Ondskan måste på något sätt stoppas – även om jag för dagen själv blivit en del av den… Otäckt och obegripligt 😢
GillaGilla
Jag är hårdnackad motståndare till dödsstraff och är synnerligen fredlig också men ondskan själv i Kreml kan inte stoppas på annat sätt.😞
GillaGillad av 1 person
Det här är egentligen alldeles för komplicerat att diskutera på sociala medier. Men jag blir illa berörd av alla som uttrycker att det bara finns ett enda sätt att stoppa den här utvecklingen – genom arkebusering?
En hel samlad värld utanför går nu samman och genomför både sanktioner, hjälpinsatser och ger flykting- och vapenhjälp. Motståndet internt växer också. President P är varken galen eller sinnessjuk, han är kall, beräknande och genomför sedan länge uttänkta planer baserade på ett sovjetiskt makttänkande och den kgb-ideologi han företräder. Det är mer än skrämmande eftersom historien dessutom upprepar sig. Men vi är inte till hjälp med egen ilska och tro på att ”öga för öga” är det som gäller. Vi som är något äldre och har vuxit upp med Koreakriget, Sovjetiska tanks på Prags gator, israeliskt sexdagarskrig, Muren (och dess fall), Bay of Pigs, Vietnamkrig och ständigt kärnvapenhot under både barndoms- och ungdormstid har ett något annorlunda perspektiv. Men inga lösningar.
GillaGillad av 1 person
Så är det förstås. Jag är bara lite för ung för att med en någorlunda vuxens förstånd varit med om de krig du räknar upp. Men jo, jag menar att Putin måste vara spritt språngande. Som Stalin, Hitler, Mussolini, Franco, m. fl. före honom. Maktgalna. Samtudigt vet jag förstås när jag stillar mig att vi inte har något att vinna på att demonisera dem. Men hur stoppa galenskapen? Helst inte med våld, förstås.
GillaGilla
Jag förstår absolut hur du både tänker och känner. Och som sagt, med den åldersskillnad som finns har jagen annan erfarenhet av att leva i kalla krigets skugga, både som barn och ungdom. Dessutom i officersfamilj med aktiva stridspiloter och senare egen yrkeserfarenhet av att arbeta inom försvarsmakten.
Det jag försöker säga är att det inte lönar sig att försöka ”privatdiagnosticera” maktens människor när deras agerande blir obegripligt för oss. Det har man gjort i allla tider och ibland kan det vederläggas – Hitler var de facto totalt beroende av olika narkotiska preparat, men det var John F Kennedy också! Och Churchill hade bipolär sjukdom.
I modern tid kostar man på sig att kalla folk för dårar, galna, sinnessjuka, idioter, dementa osv. Trump var si eller så, Biden är för gammal och stapplig och på väg in i demens, Hilary Clinton var inkontinent och sen länge gäller olika ”diagnoser” också för tidigare maktmän, Mussolini, Lenin, Stalin för att inte tala om en Usama bin Laden eller Khadaffi. Ingen av oss har kompetens och praktisk möjlighet att ställa psykiatriska diagnoser och det hjälper oss inte heller vidare.
”Know your enemy” säger man ju, min hållning är att det är bättre att försöka förstå de omständigheter och bevekelsegrunder som resulterar i dessa katastrofer. Under inga omständigheter betyder det att agerandet ska ursäktas, försvaras eller förlåtas. Precis tvärtom.
Mitt i detta fruktansvärda får man ändå se med hopp på hur omvärlden nu reser sig med samlade motkrafter och var och en av oss kan också göra vad vi förmår. Runt oss är det tal om att hyra en vit buss och åka ner till Polen, folk gör sig beredda att ta emot flyktingar i sina hem eller tomma sommarstugor, man skänker pengar, mat och material.
Som mormor och farmor precis som du också är känner jag mest förtvivlan över vad mina barnbarn (mellan 16 och 4 års ålder) och deras föräldrar tvingas gå igenom. För jag minns min egen barndom med ständig otrygghet om kriget skulle komma och har för alltid fastfrusen bilderna av sovjetiska tanks i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Och är ändåoändligt tacksam över att fått tillbringa mitt liv hittills i fred…
GillaGilla