… på Murvielklotter sedan den gjordes publik i mars 2012. Tack för att ni hänger med på vårt franska äventyr!
49.999 besök
01 fredag Nov 2013
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
Kategoriarkiv: Betraktelser från hemmahorisont
Frankofilen funderar över framtiden
19 lördag Okt 2013
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
Etiketter
Vi är inte ensamma om att fundera över hur vi skall kunna ta oss till Frankrike på mer permanent basis, L och jag. Flera av oss har dessutom lite för många år kvar till pensionen för att kunna börja tagga ner på jobbet. Snarare än att tagga ner är det motsatta ett troligt scenario de närmaste åren.
Lilla yngsta av mina tre ljuvliga ätteläggar vinkade hejdå till barndomshemmet (nåja, inget av de ”fysiska” barndomshemmen är längre kvar i respektive pärons ägo) och stack till Skåne för ett drygt år sedan. Bortsett från hunden, som måste lämnas och hämtas på dagis, finns det därför just nu inget som hindrar en satsning på vad som är kvar av karriären. Ett aldrig så litet fönster innan andra förpliktelser ställer sig i vägen för jobbfokus, därmed.
Alltså är jag på väg tillbaka in i hetluften igen, efter några månaders andhämtning och funderande. Det känns rätt och riktigt men känslorna är ändå blandade. Inte blir de hellre mindre svårtolkade, känslorna, när jag nås av nyheten om nära vänners beslut att klippa banden med Sverige och flytta söderut. Planerna har funnits hos dem länge men tidpunkten har hittills inte varit den rätta. Det tror jag aldrig att den blir heller, om man funderar för mycket och för länge.
Vi har huset ordnat. Det kommer fortfarande att krävas en del investeringar, små såväl som något större, innan vi fått det helt och hållet som vi vill ha det, men det står där. Det väntar på oss. Lockar och pockar. Dessutom undrar huset, tror jag, över varför det överhuvudtaget skall behöva vara ensamt ens korta stunder. Vad väntar vi på, liksom?
Som allra mest lockar murvelhuset när jag kliver ut genom dörren i mammas lilla radhus morgonen den artonde oktober och möts av
Jag. Vill. På. Riktigt. Inte.
På måndag rullar vi ombord på kielfärjan, bilen och jag, för en sista höstvecka i Murviel för den här säsongen. Någon ny resa är inte inplanerad efter det men just den detaljen tar hand om sig själv när jag är på hemmaplan igen. Behovet att ha nästa tripp inplanerad brukar göra sig påmint tämligen kvickt. Nämligen.
Kökstankar
13 söndag Okt 2013
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Murvelhuset
Etiketter
Söndagen på sjätte våningen har förflutit i ett sällsynt stilla lugn. Skönt, efter hundratals mil på franska och tyska motorvägar, särskilt eftersom det är dags för returresan om redan en dryg vecka.
Jag pratade med min mamma 80+ idag och berättade om nästa förestående resa och jag anade en lätt panik i hennes röst. Hon blir orolig när jag är ute på vägarna och jag får lite dåligt samvete över att utsätta henne för det igen och så nära inpå. Men jag vill och jag kan, så det gäller att passa på. Snart tillhör jag återigen den arbetande delen av befolkningen och hur skönt det än känns, så innebär det ändå en duktig omställning efter de senaste månadernas pendling mellan murvelhus och sjätte våningen.
Just det faktum att jag snart är på ett nytt jobb ger mig ny energi och efter att ha stuvat om i vardagsrummet tidigare idag, gick tankarna åter till murvelhuset. Denna gång till köket, som François skall göra klart åt oss. Vi har funderat en hel del fram och tillbaka och till slut kommit fram till att ett gammaldags kakel ovanför arbetsbänken blir för klumpigt men att en målad yta helt enkelt är för känslig för stänk och annat kökskladd. Alldeles särskilt lycklig blev jag därför när jag i ett av alla mina magasin hittade en 11 millimeter tjock lösning på våra köksbekymmer – en emaljerad skiva i valfri färg som är tunn nog, står emot allt slaskande, känns gedigen, är lätt att sätta upp och som inte kostar skjortan.
Enamello – klicka på bilden för att komma till hemsidan
En sådan får det bli! Då kan jag också shoppa loss på alla möjliga magnetlösningar att sätta upp på emaljskivan, som till exempel äggklocka, krokar och flasköppnare; allt fäst med magneter direkt på emaljskivan. Skriva små meddelanden på den kan vi också göra.
Tror att det får bli en languedocgrön variant som matchar det fristående kylskåp från Smeg, som jag ständigt sneglar på…
Det befintliga inbyggda kylskåpet får då flytta ner i källaren och på så sätt ge plats åt ugn och micro, som är lite tokigt placerade nu. Då uppenbarar sig också möjligheten att installera en efterlängtad inbyggd kaffemaskin. Eller är det kanske att gapa efter alldeles för mycket?
Tja, det får nog vänta, iallafall. Man kan inte få allt på en gång!
Hemma hos hunden
12 lördag Okt 2013
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Resor
Etiketter
Det har varit en lång resa, bara jag och min bil på franska och tyska motorvägar men nu är jag hemma. Hos hunden och L
Bortsett från en rejäl kö vid Kassel där tre långtradare dundrat in i varandra ,
gick resan genom Tyskland helt planenligt. Kvart över åtta rullade jag in på färjan i Travemünde, lämnade bilen, slevade i mig lite mat och drog mig sedan tillbaka till hytten. Där, med kudden mot örat, hann jag bara precis känna hur trött jag var innan jag fullständigt slocknade.
Sjuttio mil tidigare hade dagsetappen börjat i Heidelberg efter avslutad frukost med E på ett alldeles förträffligt studentcafé:
Vi stack förbi den lilla parken utanför mitt hotell, där E några dagar tidigare gjort följande upptäckt:
Allt hänger ihop, händelser som ser ut som tankar, lustiga sammanträffanden. En montpellierpark alldeles utanför det heidelberghotell E råkar leta fram åt mig – kan det vara så att familjemedlemmarna är precis där de skall vara just nu, trots att vi är en bit ifrån varandra? Skall det tydas som tecken i skyn, rentav? Meant to be, liksom?
Nä, det är väl att dra för stora växlar på det faktum att inte bara mitt utan även min omgivnings ögon dras till detaljer vi inte skulle ha funderat så mycket över för bara ett par år sedan. Jag tillåter mig dock ett aldrig så litet roat leende över dessa sakernas av varandra sannolikt oberoende tillstånd.
Den lugna starten på dagen var klok taktik, insåg jag sedan. Trafiken på autobahn är inte att leka med men jag förstod inte hur koncentrerad jag varit förrän dagsetappen avslutades på färjan, ögonen sved och det började dunka så smått under håret. Då hade jag ändå tagit korta pauser varannan timme, ätit, rätat ut kroppsdelar och uppdaterat oroliga därhemma.
Idag hade jag däremot formidabelt sällskap under resans sista etapp genom Sverige och det var förstås mycket roligare. Finaste gullunge S och hennes E underhöll mig med jazzmusik och historier om livet på Fridhem medan himlen över Vättern färgades blodröd i skymningen.
En snabb middag vid Brahehus hann vi med
och sedan körde liksom bilen av sig själv till Stockholm. Jag bara rattade den lite och tryckte ner gasen.
Nu skall jag krypa ner i egen säng och sova tills jag vaknar imorgon förmiddag. Så blir det sen frukost med tidningar i mängd, lilla pälsdjuret förhoppningsfullt och strategiskt placerad under matbordet och L som läser högt ur sin tidning så att jag kommer av mig i min egen läsning och får börja om gång på gång. Sådan lördagsfrukost tar timmar i anspråk och är något av det bästa jag vet.
Bilen ska få vila sig den också. I flera dagar.
Niohundranittionio…
03 torsdag Okt 2013
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
Nästa kommentar blir bloggens tusende
Kan undra vad man vinner då?
Smorda leder
02 onsdag Okt 2013
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken
Jag mår bra i Murviel. Knäna också. Och hela kroppen, inklusive knoppen. Så flyger jag hem, tråcklar mig ur flygplansstolen, skakar loss benen och tar några stapplande steg i flygplansgången innan kroppen fattar att den kan sträcka på sig och återfå normalfunktion.
För några år sedan veckopendlade jag med jobbet fram och tillbaka till London. Det var en lätt galen period och efter ett tag upptäckte jag att de där täta flygresorna påverkade kroppen på alla möjliga konstiga sätt. Den senaste månaden har jag ägnat mig åt flaxande av samma slag, fast fram och tillbaka till Languedoc och inte med jobbet. Men kroppen minns och protesterar.
Den vill inte sitta still.
Då får den ont.
Lätt avhjälpt. Bara att lyssna på den och ta ut den på motionsrundor.
Bäst tycker den om trappor – uppför då, inte nedför. Alltså tar den trapporna så fort den får chansen. Den har blivit bortskämd, kroppen, för i Murviel går den i trappor hela tiden och funderar inte så mycket på att den gör det:
Ner i trädgården
och upp till badet
Upp till ingången
och trappor där inne
Men så kommer den hem till sjätte våningen och knuffas in i en hiss nästan direkt från bilens plats i garaget. Eller från soffan åt andra hållet. En sån tur att kroppen bor på sjätte våningen just – vilken veritabel smörjgrop för knäna, höfterna och en hoper andra kroppsdelar!
Från garaget blir det sju våningar:
Vacker utsikt har ju inte trapphuset men samma effekt som trapporna i Murviel har den och kroppen slutar sura.
Fast hunden undrar vad jag pysslar med och tittar längtansfullt på hissdörren. På varje våningsplan. Sen fattar även hon galoppen, tar snabbt täten och när hon kommer in i lägenheten får hon ett ben.
Favoritbenet
Kroppen får ett glas vatten.
Dags för ännu en arla fakir
06 fredag Sep 2013
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Resor
Så var det dags igen. Imorgon faktiskt. Om bara några timmar.
Ännu en kabinväska har införskaffats, för den här familjen flaxar omkring och lånar väskor av varandra tills man inte vet var de håller hus. Väskorna, alltså. Packar gör jag alltid i sista minuten, för det är ju så himla trist och nu behövdes en större kabinväska än den som fanns på plats i garderoben. Alltså fick det bli en ny.
Jag har shoppat igen, nämligen. Porslin. Hårda resväskan har jag inte hämtat från där den befinner sig och den mjuka, som skall följa med till Frankrike, skyddar nog inte så bra. Tänk, såna bekymmer man kan ha. Så oerhört fånigt – tror jag byter spår…
…och stycke för att markera att nu kommer förhoppningsvis något intressantare…?
Så vad skall jag göra denna vändan, förutom att stå i fönstret och titta ner på lastbilsflaken som far förbi fulla med vindruvor? Jag ser fram emot att från första parkett se på när det skördas som värst och skall nog se till att få följa med ut på fälten någon av dagarna. Vad jag förstår, är det lite osäkert när den försenade skörden kommer igång men eftersom jag är i Murviel ett tag, vore det väl tusan om jag inte skulle pricka in en aldrig så liten skörd?
Undersöka vinskördandet står alltså på min att-göra-lista, liksom hantverkarkontaktande, bilverkstadskontakt, målning av vårt Garde Manger, umgänge med fem glada, medföljande barn och deras mammor och –
Tadaaa!
Ändan har ramlat ur vagnen till slut och här skall franska studeras på plats. Fast jag väntar tills jag är solokvist i huset, så att jag inte blir asocial. Blir kanske inte så mycket sagt annars, med en vrickad och sargad tunga som barlast i munhålan.
À bientôt!
Vi blir allt fler…
01 söndag Sep 2013
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
Etiketter
… som hittar till Languedoc! Skälen till en partiell eller total relocation kan förstås variera, liksom både ålder och familjesituation. Min erfarenhet så här långt säger mig dock att vi ändå är en någorlunda homogen grupp, som har det gemensamt att vi fallit pladask för såväl område som livsstil. Och att de flesta av oss blir så till den grad förtjusta att vi gärna vill se det franska livet permanentas; några veckor om året retar liksom bara aptiten.
Alltså frågar vi oss hur vi skall få till det. Små bagateller som försörjning och närhet till familjen har en irriterande ovana att ställa sig i vägen för snabba beslut. Så vi fortsätter att omväxlande tråna och dra iväg så fort tillfälle ges.
Sedan finns det de som hittar hit av helt andra skäl:
Är det försent att dra igång en fotbollskarriär, tror ni…?
Murvielklotter 