Kategoriarkiv: Betraktelser från hemmahorisont

Nu är det natten i Murviel

09 tisdag Okt 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Vi lämnade Stockholm halvfyra imorse och mötte upp resten av resesällskapet på Skavsta två timmar senare. Regnet hällde ner, det var becksvart och ett rådjur fick sånär sätta livet till under färden till flygplatsen. Höst är det på allvar hemma nu.

Molnen följde med oss nästan hela vägen ner men när vi klev av planet småfrusna och trötta, möttes vi av sol och ljumma vindar. Lunch blev det förstås på Tavèrne de Léa och sedan säckade vi ihop i den varma eftermiddagssolen vid murvelhuset.

Nu blir det kudden – mer om murveldagar imorgon!

Det blir väder

06 lördag Okt 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det här blir ett sådant där tjatigt, in-your-face-inlägg så jag skall fatta mig kort:

Oktober i Languedoc

Idag är det en strålande höstdag med hög klar luft men med en termometer som obönhörligen trycker kvicksilvret neråt mer och mer för varje dag (nu är ju termometern ocharmigt och miljövänligt digital men det blev liksom lite språkligt mustigare att prata om kvicksilver) .

6 grader 10.00 6 oktober

Jag har plockat fram handskar och halsdukar och förbereder mig för hibernation. Med en dos murvielsk värme i kroppen skall nog mitt vinterjag kunna klara av att må bra även när luften inte är lika klar som idag!

Rot på distans

04 torsdag Okt 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , ,

Hur var det nu med det nedhuggna trädet? Samma träd som ställt till med så mycket oreda och slagit sönder de fina hängrännorna av keramik?

”It’s not a good tree” sa Bertrand med en sådan pondus att det inte återstod något annat än att ge klartecken för radikal amputation. När han sedan svepte med armen över älskade trädgården och konstaterade att ”you have many trees”, så var trädets öde till sist beseglat. Trädet – ett i mina ögon ljuvligt acaciaträd – som hade den dåliga smaken att stå för nära huset, har nu enligt uppgift förvandlats till en stubbe.

Alltså har vi ved så det räcker till halva byn, så jag antar att det börjar bli dags att kontakta en sotare för att säkerställa att inga döda kråkor täppt till rökgångarna innan vi börjar elda i öppna spisen!

Arbetet betalas med checkar och det känns lite ovant och rentav en smula nostalgiskt; jag minns när jag fick mitt första lönekonto i Östgötabanken och kände mig så väldigt vuxen när jag fick plocka fram mitt checkhäfte i lilla ICA-affären nära studentlägenheten där jag bodde. När slutade man egentligen använda checkar i Sverige? Minns iallafall att jag kasserade det sista kvarvarande.

I Frankrike, däremot, är checkarna det vanligaste sättet att till exempel betala hantverkarna för utfört arbete och eftersom vi fortfarande inte fått uppgifter om internetinloggning från vår franska bank, är checkbetalning hittills det enda sättet, förutom kontant dito, som smidigt gör oss skuldfria.

Så kom häromdagen också sluträkningen på travertingolvet, utan obehagliga överaskningar och med förfrågan om vem av oss som skall göra rotavdraget på arbetet. Allt hanteras av vår köpemäklare Ewa, som fortsätter att hjälpa och stötta oss med alla möjliga praktiska bestyr. Eftersom möjligheten att dra av arbetskostnaderna med hjälp av ROT gynnar oss, måste jag rimligtvis tycka att det är en trevlig tingens ordning. Fast jag får inte riktigt ihop det; på vilket sätt gynnar det svensk ekonomi eller svensk sysselsättning att jag får dra av kostnaden för ett arbete utfört långt utanför Sveriges gränser och av en hantverkare på plats? Lite märkligt är det väl ändå?

Men, okej då, kära Skatteverket, jag lovar att sätta sprätt på pengarna här hemmavid för att på så sätt återbörda en del av slantarna till den svenska skattkistan!

En stunds vemod på kvällen

01 måndag Okt 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Reminiscenser

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag hade tänkt berätta om ett nedhugget träd idag men det får bli en annan gång – andra och betydligt viktigare saker kräver min uppmärksamhet och nedhuggna träd i en fransk trädgård blir därmed tämligen ointressanta.

Tillvaron tickar på rättså duktigt och nu är det bara en vecka kvar tills det är dags att åka ner igen. De senaste helgerna har ägnats åt resande av olika slag och i helgen är det dags för ytterligare en roadtrip, denna gång hem till mamma, som inte kommer att följa med till Frankrike, trots allt.

Mamma och jag

Höften har snabbt blivit sämre och nu behöver hon hjälp. I ljuset av det känns det kanske inte som en riktig prioritering med ännu en tripp söderut men å andra sidan är det kanske precis vad vi behöver. Min syster och jag och bästa J får koppla av tillsammans, planera för hur vi skall ordna det för mamma/mormor före och efter den operation jag hoppas blir verklighet snart. Fast vi behöver få vara systrar också en stund. Det är vi alldeles för sällan.

Det är på många sätt ett galet år som gått sedan förra året vid exakt denna tid, då vi var nere i Languedoc bara dagar efter att L’s pappa gått bort, hastigt och utan så mycket förvarning. Inte tänkte vi då så mycket på att vi också rusade rakt in i den tillvaro som så många några år äldre vänner vittnat om; den som avlöser en ansvarstyngd föräldratillvaro och ställer krav på att återigen vara närmare den allt skröpligare äldre generationen. Inte bara för att du faktiskt måste av praktiska skäl och för att föräldrarna behöver dig utan också för att du också behöver den närheten själv.

Sedan de där vackra, bitterljuva oktoberdagarna förra året har också barnens farfar till sist stängt dörren bakom sig och det har blivit så tomt efter de fina farbröderna. Min egen pappa försvann för länge, länge sedan och den har kommit alldeles för nära igen, insikten om att ingenting är för alltid och att hur mycket jag än förtrollats av allt det franskt nya, så är det förstås inte det som räknas mest.

Och ändå. Så glad jag är att vi tog steget. Att vi blev med franskt hus då, för ett år sedan. Hade vi inte gjort det då, hade det definitivt inte hänt nu. Då hade vi sagt att nej, nu behövs vi här hemma, Frankrike får vänta och så hade det säkert avlösts av andra måsten och kanske inte alls blivit verklighet någonsin.

För om framtiden vet jag mycket litet och ingenting kan jag ta för givet men om här och nu vet jag desto mer; i mitt här och nu finns så mycket som är viktigt. Här och nu finns Murviel, som vi kan njuta av, fly till för en stund, både i tanken och på riktigt. Murvielska dagar lär det bli många av iallafall, om inte i så stort antal nu, så med säkerhet desto fler längre fram!

Mamma

25 tisdag Sep 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 4 kommentarer

Etiketter

,

Det blir nog inte så att mamma följer med till Murviel iallafall och jag blir ledsen över det , förstås, men hennes utslitna höft har bestämt sig för att bråka alldeles särskilt mycket nu inför resan, som bara är två veckor bort. Jag vet att hon skulle älska bergen, vinfälten och havet men det får vänta. Operation av den utslitna höften är enda utvägen och vi får hjälpa henne allihop. Semesterdagar får i första hand användas för att hjälpa henne som konvalescent och jag kan bara hoppas att det sker förr snarare än senare, för så här ont får hon inte ha. Vi skall ju se landskapet tillsammans, mamma, min syster, hennes barnbarn och jag. Samma landskap som hon tidigare sett framför TV-skärmen när hon följt Tour de France.

Nästa höst får det bli. Då kanske hon har opererats och är tillräckligt bra för att resa. Älskade mamma.

Sakta, sakta växer inredningen fram

21 fredag Sep 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Vi har mycket arbete av angenämt slag framför oss innan huset är någorlunda ”färdigt” och tur är väl det, för redan efter det första halvåret har jag hunnit tänka ut och tänka om flera gånger. En av de första saker jag lade på minnet av all den information jag fått genom vår köpemäklare Ewa, var att snickerierna i Languedoc inte skall vara provencalskt blåa om man vill följa vad som är typiskt för området. Ljust gröna skall de vara, isåfall.

Det vita fönstret i det som en gång var husets köksdel avslöjar bakom lager av färg, att det varit just grönt – och för all del även blått! Planen är att fönsterluckorna skall få bli gröna igen men då vill det till att hitta precis den rätta nyansen. En lite lagom solblekt grön färg måste det vara. Risken är att det kommer att se för nytt och tillrättalagt ut när vi börjar renovera fönster och fönsterluckor, så vi väntar lite. Fönstren är vackra som de är men kommer att behöva åtgärdas om inte alltför länge.

Under tiden tar vi hand om sådant som inte kräver stora ingrepp jämsides med de arbeten vi hittills låtit hantverkare göra och placerar ut älskade gamla prylar från Sverige tillsammans med sådant vi hittat på plats.

En pall får agera sängbord i väntan på att ett franskt pottskåp hittats på och hämtats hem från någon brocante. Stenväggen bakom får stå för sovrummets rustika inslag så länge.

Windsorstolarna har fått vara med om mycket innan de hamnade invid en murvielsk husvägg. I många år fick de tjäna som vilplats för öltunga rumpor på en stockholmsk pub innan de via ett radhus i Sköndal hamnade  hos oss i Nacka. Vi tog ned dem till Murviel, trots att flera av dem inte var stort mer än pinnved. Det fixade dock snickare Loubet i byn och nu står de där och tuppar sig igen!

Frågan är vad dagbädden skall få sällskap av för att inte se så ensam ut?

Ett mattelasserat överkast och kuddar, som inhandlats på Maisons du Monde vid Gèant i Béziers, får göra dagbädden sällskap så länge.

Lilla gästtoan har äntligen fått en spegel, också den från Maisons du Monde i brist på en gammal vacker, för det har jag inte hittat någon som faller mig på läppen ännu.

Gästhandukar med engångsstuk hamnar i en liten korg efter varje gäst.

Miljövänligt?

Nja… men trevligt, tror jag!

Ögat hittar nya detaljer

20 torsdag Sep 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Nya små detaljer fångar ständigt mitt öga, både sådana som funnits där hela tiden och sådana som tillkommit sedan jag var här sist. Väggarna är inte raka ser man nu sedan carrelaget kom på plats:

Det är ju några som varit här sedan jag lämnade huset i somras och de har lämnat lite saker efter sig. Trädgårdsmästare Bertrand har varit här och vattnat och rensat bort ogräset som envisas med att sticka upp i nya grusade gårdsplanen, fiberduken till trots och han har lagt flera kantstenar där gruset tar slut.

Stenarna har han plockat för hand hemma hos sig och på andra håll, så det ligger oändligt mycket slit bakom! Och ändå ser det ut som om de alltid legat där! Trädgården tuktas bit för bit men behåller ändå sin lätt bedagade skönhet. Han har känsla för det han håller på med, Bertrand.

Han kom förbi i helgen och diskuterade trädgårdens vidare öden och vi bestämde att det stora trädet, vars grenar slagit sönder hängrännan i keramik, skall tas ner helt och hållet. It’s not a good tree, säger han på sin karakteristiska engelska och dessutom har vi ju blivit varse att det står för nära huset.

Sorgligt nog måste troligen keramikrännorna bytas ut mot plåtditon, eftersom det tydligen är svårt att byta ut bara delar av dem.

Två takläggare har oberoende av varandra kommit fram till samma sak och att sätta upp helt nya keramiska är nog till slut en utgift vi tvingas välja bort. Funktionen får gå först, liksom omsorgen om huset i övrigt och det betyder rännor av plåt istället.

Det sitter plåtrännor på poolhuset och jag tycker kanske inte att det de är så fula att det inte är en kompromiss jag kan stå ut med:

En annan bov skall också åtgärdas; ovanför ytterdörren sitter en kornisch (den trasiga takrännan syns vid den bara trädgrenen)

där vattnet som läckt från den trasiga rännan stannat kvar och letat sig in och gett en fuktskada på väggen. Det är torrt nu men den svarta missfärgningen på väggen vid skärmtaket skvallrar om vad som hänt. Fast trehundra soldagar om året begränsar skadorna avsevärt men jag törs inte tänka på hur illa åtgånget huset hade kunnat bli i ett mindre gynnsamt klimat! Kornischen skall få ett eget litet plåttak, som skall leda bort eventuellt vatten som letar sig dit.

Det fina med murvelhuset är dock att jag mest ser det som jag tycker är vackert och vilsamt för ögat

Då står jag ut med det där lite tråkigare fixet som också måste göras för att rädda det stolta huset också från framtida förfall.

Renoveringsfunderingar

18 tisdag Sep 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Ännu en murvielsk långhelg är avslutad och jag är både påfylld med ny energi men också lite trött. Jag åkte dit för att titta till det nya golvet och för att träffa alla hantverkare som antingen varit igång de senaste veckorna eller som står i startgroparna. Att byggleda på flera hundra mils avstånd har sina sidor men hittills har det gått över förväntan. Det är snarare min egen ombytlighet som gör att jag måste åka ner och inspektera vårt work in progress. Varje nytt möte med huset innebär att planer revideras en smula, eftersom det är med delvis ny blick jag ser det varje gång. Åtminstone ännu så länge. Kanske är det bra att inte bo permanent i ett hus som det fixas med, för att det då är lättare att hålla otåligheten stången?

Innan vi ens hade fått nycklarna till huset hade jag bestämt att i matsalsdelen skall ett gammalt garde manger stå. Jag har inte hittat något ännu, för kravspecifikationen är mycket detaljerad. Lagom avskavd färg skall det ha – ljust grått eller kanske något pastelligt – minst två skåpspar nedtill och upptill luckor med hönsnät, gärna med bänkplats däremellan. Gamla fina beslag och handtag måste det också ha. Det ska stå där i en hangarliknande brocantelokal och bara ropa till mig att här är jag! Ta med mig hem till dig! Jag är åtminstone hundra år gammal!

Nytillverkade kopior göre sig icke besvär, även om det är gott om dem.

Jag berättade om skåpet i ett av bloggens tidigare inlägg men ännu har jag alltså inte hittat det. Det faktum att det där fantastiska skåpet ännu inte hittats, gör att de befintliga väggskåpen i köket får stanna ett tag till, trots att de sitter för högt upp och ser ganska inklämda ut, annars blir porslinet hemlöst.

Fast nu var det inte hemlöst porslin jag hade tänkt skriva om egentligen men tankarna for iväg. Jag skulle berätta om hur det var att kliva över tröskeln i lördags och sätta ner fötterna på travertinen som numer gömmer det fula betonggolvet (och för er som gillar betonggolv – nä, det var inte ett sånt där snyggt; det var gult och fläckigt!). Fönstren mot gatan stod öppna för att torka impregneringen som Francois lagt på tidigare samma morgon och solljuset dansade över golvet.

Snabbt av med strumporna – en väsentlig del av lördagens outfit en aptidig svensk septembermorgon – och så möter naken fotsula den svala, lena stenen. Det finns inget konstgjort material som slår den känslan!

Nedervåningen bestod en gång av fyra rum och travertinen måste följa den ursprungliga rumsindelningen för att inte spricka när  huset rör på sig. Skarvarna syns tydligt om man vet om det men det är riktigt snyggt gjort och de syns nästan inte alls med möbler på plats.

Gamla köksdelen är så småningom tänkt att fungera som en liten läshörna, fast med en dagbädd för när gästerna är fler än antalet sovrum. Det där vita fönstret har en egen liten historia att berätta, fast det tar jag en annan gång:

Kan kanske vara på sin plats med en liten påminnelse om hur det såg ut innan carrelaget kom på plats (skarvarna runt cementplattorna syns tydligt):