Kategoriarkiv: Familjen

Nedräkning

14 söndag Jun 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Resor

≈ 5 kommentarer

Om en vecka sitter jag bakom ratten. Från sjätte våningen, via Jönköping och Borås till Göteborg och Kielfärjan. Murviel hägrar.

Frukost i trädgården i skuggan under lager- och akaciaträden.

Tidig frukost innan den värsta hettan satte in

Kanske med dagens första simtur redan avklarad och med hela långa lata dagen framför mig.

And the Mountains Echoed avslutas

Umgänge med bygrannar, kanske en aldrig så liten utflykt framåt sena eftermiddagstimmen.

Lunch i skuggan efter paddelturen

Småfix med huset, trädgården, oändliga middagar i ljumma kvällar och kanske ett kvällsdopp

IMG_5037_2

innan det är dags att dra igen fönsterluckorna och lämna kvällen utanför.

Kvällarna är nästan magiska...

Den här sommaren får de där loja dagarna avnjutas i omgångar, eftersom både plikt och annat kallar. Sjätte våningen skall säljas, jobbet skall dukas fram till en efterträdare så småningom och jag behöver förbereda mig på vad jag skall ägna mig åt i höst. Oavsett vad det blir, måste både Murviel och familj få plats. Jobbet måste vara utmanande och givande men det får inte äta upp mig fullständigt. De senaste två åren har det gjort det och oavsett hur bra jag har det med medarbetare och ljuvliga, krävande, kreativa ungar, så håller det inte i längden att bära med sig jobbet tjugofyra timmar om dygnet.

Jag vill hinna umgås med de här:

Jag vill kunna åka hit:

IMG_0107

och hit:

IMG_9804

och hit:

Jag vill ha kontroll över min tid. Jobba när jag skall jobba och vara ledig när jag är ledig.

Balans och förutsägbarhet.

Fast det kanske inte riktigt är min grej…?

En annan dag påsk

13 måndag Apr 2015

Posted by in Byliv, Familjen, Utflykter

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Den är över nu, påskhelgen och vistelsen i Murviel. Inte blev den alldeles som planerat men ganska fin ändå. L for hem till hunden på påskdagen, eftersom hon ju inte mått så jättebra, medan vi som var kvar hade sedvanlig säsongsinvigning av en tretton grader varm pool. Så mycket badliv blev det inte – istället fick poolen agera gigantisk vinkylare och det var ett uppdrag den klarade med bravur.

IMG_8766

Av den geggiga sörja som dolde sig under pooltäcket när den öppnades efter sin vintersömn återstod inte mycket. Den glittrade förföriskt inbjudande men vi höll oss som sagt på land. IMG_9615

Men solen värmde, crémanten från Limoux slank ner i strupen och vi skålade för de månader av fransk sommarsol som ligger framför oss.

IMG_8767

IMG_8768

Annandag påsk i murvelträdgården

Veckan har varit alldeles fantastisk. Himlen har varit prickfri, vindarna mestadels ljumma och umgänget går det inte att klaga på heller.

För egen del tittade jag denna annandag inte särskilt djupt i limoux-glaset, eftersom E och jag hade bestämt oss för en havsdjursmiddag i Bouzigues senare samma kväll. Det är försäsong där med och av turister syns inte ett spår. Förutom vi, då. Inte många av restaurangerna var öppna men det behövs ju inte heller. Vi tog plats på Le Grand BleuIMG_9633

och förundrades över solnedgången utanför medan vi slafsade i oss både musslor, fisksoppa och en något trött grillad laxbit. Det där med att beställa in lax invid en musselodling är naturligtvis bara dumheter men jag blev sugen och fick därmed skylla mig själv. Men musslorna, mina vänner, de blir inte så mycket bättre än vad de är just här!

Träd i grafisk kontrast mot en skymningsblå himmel är svåra att ta ögonen ifrån, särskilt när de ännu är lite kala. Kameran smattrade och jag hade gärna visat många fler av dem men det kan förstås i längden bli lite enahanda, hur vackra de än är.

Så tillbringades alltså min annandag påsk; med poolinvigning och musslor, med vänner och E men utan L. Stillsam och fin var den, trots vår något decimerade skara. Nästa gång vi ses allihop är det sommar. Tanken på det kommer att hålla mig upprätt när jag nu snart igen kastar mig in i jobbdimman under ytterligare några veckor.

Tyst och stilla idag på sjätte våningen

28 söndag Dec 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Vi har firat många jular i år. Väsensskilda men fina, trots att stora familjen spretat iväg åt alla håll denna jul. Jag brukar hålla hårt på mina jultraditioner och kräva att få fira hela julhelgen på samma ställe, oavsett om det är högt upp i ett i utgångsläget ganska charmlöst nybygge,

IMG_8521

i ett julkort från Värmland,  

20131225-144524.jpg

eller i ett juldrömskt franskt stenhus:

20121227-185858.jpg

Jag vill sitta där i en bökig soffa med ett kök där disken står i travar i väntan på att diskmaskinen skall ha arbetat klart, där familjens julklappar stökar till bord och stolar i väntan på att få forslas vidare till Göteborg, till Heidelberg och till Murviel. IMG_8555 Hunden bredvid mig, alldeles utmattad av gårdagens festligheter, och med ögon som kisar mot en matt vintersol som letar sig in genom fönster som inte blev putsade till jul. Nu är det förstås inte juldag idag men det känns så. Det gick alldeles utmärkt att fira storfamiljejul 27 december istället för den 24. Julklapparna var nästan lika många, trots att de i år pytsats ut på flera tillfällen och trots att vi alla försökt sansa oss. Flest paket fick och gav Bertil – den av oss som allra minst bryr sig om både jul, paketsnören och pynt ännu så länge. Men han tog tillfället i akt att produktplacera och pryder numer kylskåp, mobilskal och väggar i diverse hem. IMG_8554 Jag myser. Stöket runtomkring mig bekommer mig inte alls. Mellandagsreor överlåter jag åt andra och ägnar mig istället åt att fundera över när nästa resa till Murviel till slut skall kunna bli av. Det känns rekordlängesedan och jag vet att jag inte kan unna mig någon längre vistelse där förrän tidigast i april. Då har det det gått mer än ett halvår sedan jag var där senast och det vet jag inte om jag går med på. Julklappar med franskt tema påminner mig om att det är dags att ta ta tag i reseplanerandet

S & E satte ihop en vegankokbok till Murviel – fransoser och veganmat är ett kulinariskt utvecklingsområde, menar de…
Något franskt kulturellt, lingvistiskt och idiomatiskt för varje dag…

En långhelg kring mimosafestivalen i februari måste det ändå få bli, trots att det nog är den sämsta av alla tidpunkter jobbmässigt. Fast å andra sidan, när är det inte det…? Dyrt blir det iallafall inte, kan jag konstatera när flygbolags sidor konsulteras. Skall nog sluta blogga om allt nonsens som rör sig bakom pannbenet just nu och göra slag i saken och boka biljetter. Inser också, i samma stund som jag plitar ner detta, att nonsenstänket är så friskt som det kan bli; det har lyckats trycka bort jobbstress och oro över sakernas tillstånd och givit plats åt drömmerier om kommande murvieldagar igen. Och det, kära bloggläsare, är nästan lika fint som att faktiskt vara på plats! Gott slut, kära ni.

Tredje advent

14 söndag Dec 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Min franska trädgård

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

10866864_10152965020458420_229640922_n

Det brinner ljus överallt i lägenheten på sjätte våningen och jag tycker nog ändå att det är ganska mysigt. Ute är det frostigt men ännu ingen snö och jag har fått umgås med familjens yngste en bra stund under eftermiddagen.

Jag tycker om advent, december och jul, min vinterfobi till trots. I facebookflödet följer jag mina languedocvänners julmarknadsbesök under de där blåa himlarna som jag kan längta mig sjuk efter. Också här hemma har solen visat sig de senaste dagarna. Den är blekare, kämpar mot mörkret, som ändå till slut avgår med segern och det är vemodigt vackert. Den ultraurbana miljön utanför våra svenska fönster badas i ett mjukt ljus och det är riktigt vackert. Med tre loja figurer i förgrunden blir det finfint:

10799396_10152965020788420_1024749227_n

När jag inte ägnar mig åt att se allt fint runtomkring mig seglar jag söderut i tanken. Tittar avundsjukt på bilder på mogna satsumas och citroner på franska träd och funderar över om apelsinerna på det egna trädet i murvelträdgården är goda… Tänker att det vore trevligt att pricka in en vistelse därnere när de är mogna. Nästa år, kanske?

Mimosafestivalen i Roquebrun går av stapeln 8 februari nästa år och den vill jag också pricka in. Nu ser den ut att vara i farozonen iallafall, med viktiga saker på jobbet som skall förberedas och vara klara bara en vecka senare. Jag blir irriterad över det. Över att plikter knuffar undan det jag vill ägna mig åt privat. Ingenting unikt med det, inser jag förstås, men ändå; kan en få gå på mimosafestival någongång?!?

Ska nog önska mig det av tomten.

skylt-for-tradgarden-till-tomten.jpg

Fin tredje advent på er alla!

Vad som faktiskt hände när kärran drog till Frankrike utan mig

31 fredag Okt 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Jag jobbade. På jobbet. Hemma. Hos Bertil. Hos mamma. På promenaderna med hunden. Hade jag åkt till Murviel hade jag jobbat där med.

När jag inte jobbade, tänkte jag på jobbet och hade svårt att fullt ut fokusera på något annat. Det där låter galet trist och det hade det kunnat vara om inte tankarna på jobbet till slut trängdes bort av allt det som är här och nu. Av sådant som jag behöver mer än någonting annat.

Bertil – vackraste, finaste, ljuvligaste bebis! – tillsammans med sin fina mamma i ett trångt baksäte på väg västerut medan en blek höstsol badar landskapet i ett mjukt ljus utanför bilfönstret. Musik med texter om kärlek till ett barn i högtalarna – somt högtravande men det mesta bara vackert och bara lite sentimentalt.

På ett tåg på väg från Göteborg sitter samtidigt den allra finaste av mostrar för att möta upp i den lilla bruksorten där oldemor bor. Tre generationer kvinnor och en pytteliten manlig representant för den fjärde generationen lyckas stjäla några timmar tillsammans. Mostern tillbringar många timmar på ett tåg fram och tillbaka över dagen bara för att få vara med oss de där timmarna.

Tillsammans!

Tillsammans!

De där onsdagstimmarna tillsammans. Mina flickor. Min mamma. Det lilla barnbarnet.

Oldemor och Bertil

Oldemor och Bertil

Höst. Vi.

Så bra det kan bli när flygplan är fulla. Så väldigt lite jag saknat Murviel och favorithuset. Faktiskt.

 

 

Bonne nuit, Bertil!

27 lördag Sep 2014

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Det är tidig morgon – du var kanske vaken?

Runt din mormor sitter någon annans små barnbarn i ett plan på väg till Murviel.

flygplan

De är lite större än du, där de tumlar runt tillsammans och ser förväntansfulla ut; kanske är de till och med lite pirriga…?

Fast världsvana, förstås!

Det är nog inte deras första resa ner till mormors hus, farfars trädgård eller till en farmors takterrass i en liten lätt bedagad by någonstans i Languedoc. Jag iakttar dem med en antydan till mormorspillimariskt leende på läpparna – jag vill ju inte verka fånig, så jag håller mungiporna i schack fastän de vill grina från öra till öra. Jag tänker på dig igen, Bertil. Jag gör det jätteofta och då blir det liksom varmt därinne bakom tröjan som jag snart skall ta av mig. Det är ganska varmt där flygplanet skall landa, förstår du.

Jag kommer att fara runt i det välkända landskapet med helt andra glasögon på näsan den här gången. När blicken sveper över trädgården, kommer jag fortfarande att se hur trollvacker och småvild den är men kanske ändå mest hur många faror som lurar där för en liten pojke med spring i benen. Det är inte svårt alls att i fantasin se dig där. Nyfiken, påpassad, i en soldräkt med en haj på, solhatt, förstås, det måste du ha, och kanske ett par balla solglasögon?

Inför landning gråter ett av barnen väldigt mycket. Här måste jag varna dig lite, faktiskt; det kan göra lite ont i öronen precis då, när planet plöjer ner genom molnen och du ser små leksaksbilar hasta fram på vägarna under dig. De ser faktiskt lite skojiga ut, de pyttesmå bilarna!

Fast när jag skriver det här har det hunnit bli natt. Jag är i Frankrike, har träffat byvänner, varit en sväng till grannbyn och har slängt fram en hand med en illgrön iPhone i flera gånger idag. I ajfånen finns du, lilla barnbarn. I en ljusblå, ganska stor kofta.

Bertil i koftan

Faire de beaux rêves, mon petit!

Bertil – guldklimp och underverk

13 lördag Sep 2014

Posted by in Familjen

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag tumlar runt i en känslostorm just nu. Jag kastas mellan ytterligheter och känner mig stundtals alldeles matt. Lycklig och matt. Bekymrad och matt. Full av förtröstan och matt. Uppgiven och matt. Gråtmild och matt.

Fast mest lycklig.

Lycklig över att allt som räknas har gått bra, trots viss dramatik och orolig väntan.

Lycklig över att kunna andas ut en stund.

Lycklig över familjen

Lycklig över Bertil.

Om en ljusblå liten kofta

07 söndag Sep 2014

Posted by in Familjen

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , ,

Detta bildspel kräver JavaScript.

Älskade, älskade lilla alldeles nya barnbarn! Tänk att du är här nu. Som vi har väntat – med hjärtat i halsgropen tills beskedet äntligen kom! I tanken har du följt med mig överallt i flera månader redan. Jag har fantiserat om dig, längtat och stickat många maskor på en ljusblå kofta till dig. Det blev en berest kofta. Den har vuxit fram i mina händer tvärs över Sverige, genom Danmark,  i många mil på tyska vägar med jättesnabba bilar och genom Frankrike.

På autobahn på väg till morbror i Heidelberg

På autobahn på väg till morbror i Heidelberg

Tröjan övernattade i Hanstedt och Heidelberg och rullade vidare till Nimes och påvarnas Avignon. När du blir lite större kan du be din morfar berätta allt om lustiga farbröder med tehuvor på huvudet och som bodde i ett jättestort palats invid en berömd bro i just Avignon. Han vet allt om de där farbröderna. Om bron invid palatset finns en sång – den kan du lära dig sedan!

Koftan blev klar under ett svenskt parasoll vid en fransk pool och jag kan lova dig att det blev varmt! Solen gassade och din gamla mormor fick bada flera gånger och däremellan sitta med tårna i vattnet för att svalka sig. Men så tänkte jag på dig och då gick det undan med koftprojektet, må du tro!

Det var ett sjå att se till att din kofta inte hamnade i vattnet den med, så den fick ligga i en väska medan den växte fram. Lite bökigt var det att sticka med händerna i en väska men vad gör man inte? Väskan, den köptes en gång för länge sedan på den sista semestern som din mamma och hennes syskon följde med på tillsammans innan de blev så stora att de ville åka på egna semestrar. Tänk, älskade nya lilla barnbarn, när du blir så stor att du åker iväg på egna semestrar!

Alla delar klara…
åsså huvan
… nästan klar
På soffan i Murviel!

 

Egentligen skriver jag ju inte om en kofta. Jag berättar om min bubblande glädje över dig, förstås! Du är så väldigt efterlängtad, förstår du. Älskad långt innan vi visste vem du var där du guppade tryggt under din mammas hjärta. Att du fanns där och snart skulle komma till din mamma och pappa och till alla oss andra, fick vi veta när livet var så tungt, tungt. Vi blev så glada att vi grät, ropade högt och skrattade om vartannat.

Tankarna på dig gjorde oss starka. Glada. Fulla av förväntan.

Nu är du här.

Allra finaste lilla hjärtat!

Välkommen!

Dig ska jag älska, längta efter, alltid vilja vara nära. Du kommer att ge dig ut på äventyr, växa och bli stor. Mormor – DET ÄR JU JAG, TÄNKA SIG! – sitter nog under sitt parasoll och väntar på dig. Kanske stickar jag en och annan tröja till och tänker på dig vid varenda liten maska. Och jag lovar; jag kommer bara att sticka jättemjuka tröjor, för det har jag lovat din mamma!