Kära bloggläsare!

Har ni följt mig ett tag, så har ni säkert redan blivit varse att det är ett slags kärlek det handlar om, vurmen för murvelhuset och hela sammanhanget runt omkring. Fast jag undrar ändå om ni riktigt förstått, om det liksom har framgått hur långt jag är beredd att gå för att:

1. ta mig ned

2. se till att jag får stanna kvar

3. säkerställa att tiden får avnjutas tillsammans med favoriter

Det är dags för en redogörelse av de tre ovannämnda punkterna. Det kan hända att det blir ett långt inlägg för det är ett nästan obetvingligt behov jag känner just nu, att få låta fingrarna löpa över tangentbordet. Ute skiner solen. Det är tjugo varma grader. Jag är kvar inomhus framför äpplemaskinen.

L och jag planerade in vår påsksemester för ganska så länge sedan och med siktet inställt på att det skulle hinnas med mellan arbetstopparna på jobbet. Så kom beskedet om att det viktiga beslutet om skolan skulle komma tidigare än beräknat och jag insåg att det inte var läge att flaxa iväg på semester då. Så jag vinkade av L och stannade hemma, bokade nya biljetter för att åtminstone ha möjlighet att fira fransk påsk, om situationen tillät det. Det var ingen lätt sak för det är ju just påsk och det mesta var uppbokat. Eller för dyrt.

Under några timmars relativt lugn for jag sedan iväg till Pensionat Paradiset med hunden för att inte heller det lilla pälsdjuret skulle kunna förhindra en avfärd. Där togs hon emot av sina lika pälsförsedda polare, varav den ena är mitt uppe i sina lingonveckor. Fast det verkade ju lugnt, så jag dök tillbaka in i jobbet en dag till och tråcklade mig sedan ner till Murviel via Köpenhamn, Paris och Lyon för att låta axlarna sjunka ner några nivåer och för att andas ut en stund.

Så långt punkt ett.

Sedan var det det där med att få klamra sig kvar som planerat också. Det är inte lätt det heller, ska jag säga. Jycken, det lilla monstret, har drabbats av ett obetvingligt behov av att pinka in sitt revir i Paradiset. Inte en gång, utan många gånger.

M-å-n-g-a gånger.

Situationen är ohållbar, jycken måste därifrån, det hårt prövade värdparet måste räddas undan jyckens syndafloder, så – ta morgondagens kärra tillbaka hem igen? Vinka av L och bli ensam kvar? Eller kanske skamligen utnyttja en annan fantastisk vän?

Vi lämnar punkt två och går vidare till punkt tre.

Naturligtvis vänder jag mig till en annan fantastisk vän, som i skrivande stund är i färd med att medelst hyrd skåpbil ta sig till pensionatet. Eftersom det är påsk, är hyrbilarna slut men Åsa, den vänliga själen, letar upp en skåpbil och skall nu alltså tillbringa flera långfredagstimmar i sagda skåpbil för att hämta en kissnödig hund medan jag skamligen njuter mitt otium på sydliga breddgrader.

Problemet löst? Sinnesfrid på plats? Vi släpper allt och bara njuter?

Nej, så fungerar det ju inte. Det kan hända att påsksemestern måste avbrytas ändå men vi får några timmars frist för att se om jyckens bisarra beteende upphör när hon inte längre måste revirtävla med paradispolaren. Om inte, återstår ingenting annat än att planera om igen.

Isåfall tänker jag tycka lite synd om oss, trots att det är en världslig sak och att livet kan bjuda på sådant som är så oändligt mycket värre.

Förtretligt, tänker jag.

Som förgjort, liksom.

Det är besvärligt, kan jag konstatera, att ha ett ansvarsfullt heltidsjobb och försöka kombinera det med att med jämna mellanrum leka fransos.

Ikväll kommer E och vi har fått stuva om lite i kvällens planering också för att hämta honom i Montpellier men det är ju bara alldeles fantastiskt bra, så över det vilar överhuvudtaget ingen ledsamhet. Ska fixa till ett litet påskägg till honom.

Under tiden pågår poolöppning och det är inget litet arbete men det överlåter vi åt de som kan. Än frestar inte ett dopp i det blå men snart så!

Efter vintern

Före…

…under…

hårt slit

snart ren!