Etiketter
hemalarm, knäppa drömmar, murviellängtan, otåligt socialt djur, Verisure
Jag är ett socialt djur.
Jag ser alltid till att ha folk omkring mig.
Helst de allra mest älskade, förstås men också vänner är så otroligt viktiga för att jag skall trivas.
Nu är min värld kringskuren och gång på gång omkullkastad och mitt i alltihop har beslutet om mitt kommande uppdrag för Dingle tagits; ett beslut som innebär fortsatt distansarbete också bortom Corona. Borde ju låta småttt otroligt att få fortsätta jobba med det fantastiska skolprojektet som är Dingle, fast med större frihet och mer på egna villkor. Men hur fint det än är, så saknar jag ju bara efter några veckor den vardagliga kontakten med folket där.
Jag konstaterar att vald frihet vad gäller arbetsplats alltid är bättre än en påtvingad och en rastlös otålighet har parkerat sig i min knopp och kropp.
Svårt fall av lappsjuka, tänker jag.
Murviel är bokat men ingalunda säkert. Allt hänger på hur jag själv och resten av befolkningen här och i resten av världen klarar av att hålla ut den närmaste tiden. Vi tänker naturligtvis inte leva vidlyftigt på plats i murvelhuset men resorna innebär oundvikligen visst risktagande. Nu sägs visserligen inte resor vara de huvudsakliga smittkällorna, om avstånd kan hållas och säkerhetsåtgärder vidtas, men det var ju just det. Oroande rapporter om överfulla plan med smaskande passagerare utan munskydd gör ju att vi ändå drar öronen åt oss en smula.
Visir, kan det vara något?
Handskar? Overall i plast? Gasmask?
Jag raljerar, förstås. Vi måste åka ner, till slut. Tycker vi. Vi har världens bästa bygrannar i Kjell och Maria, som tittar till vårt hus med jämna mellanrum, men till slut vill vi ta vårt husägaransvar. Tanken är att vi skall försöka se till att få ett larm installerat – en fråga som aktualiserats under detta förfärliga år och som alltmer känns som en nödvändighet. Vi fick nyligen ett larm installerat i huset på ön och vi hade kunnat rusta oss till tänderna, vilket vi nästan gjorde. Integriteten fick sätta p för det allra mest ängsliga. Flera kameror blev det till slut, liksom skalskydd, brandlarm kopplat till systemet, och därtill en röst som ber eventuella tjyvar sjappa medan inbrottslarmet tjuter. Åtskilliga skyltar som talar om att inkräktare göre sig icke besvär förväntas göra sitt till.
Jag gillar det egentligen inte. Är inte ängsligt lagd. Men de ofrivilligt långa perioderna av frånvaro har aktualiserat nödvändigheten av uppsikt på distans för undvikande av större bekymmer än nödvändigt. Tänker förstås på eventuella squatters, förutom andra otrevligheter som kan uppstå i vår frånvaro. Brand, inte minst, om något skulle kortsluta, till exempel.
Det är med andra ord inte bara ljuvligt att äga ett gammalt stenhus 200 mil hemifrån. Under hösten har det känts alltmer bekymmersamt, trots all hjälp vi får. Vad vi skulle ha gjort utan den hjälpen, vågar jag inte ens tänka på!
Förutom att vara rastlös, lappsjuk och allmänt knäpp, är jag också ganska trött. Det blir liksom aldrig riktigt dag så här års och jag tycker genuint illa om mörkret. Idag sov jag till och med middag och det händer liksom inte. Vanligtvis. Men idag, alltså. Drömde gjorde jag också och det var ingen rolig dröm. Den väckte mig ledbruten och grinig vid femsnåret till becksvart mörker utanför fönstret. I drömmen hade vi fått grannar i Murviel igen och trädgården hade förvandlats till gångväg för mer eller mindre trevliga slashasar som jag inte tyckte om. Och då skall sägas att jag gillar de flesta. ”Hej”, brukar jag säga, ”kom in! Kul”! Sen är vi typ kompisar.
Men den här drömmen, som dykt upp förut när jag längtat särskilt till Murviel, innehåller inga drömgrannar. De verkar inte gilla mig heller och så rör de till och förstör.
Det är med andra ord hög tid att åka till Murviel för att se med egna ögon att de som befolkar vår trädgård och vårt hus gör det på vår inbjudan och för att vi tycker att de är rackarns trevliga. Som det brukar vara. Jag vill för övrigt att det mesta skall bli som det brukar vara, så att jag kan låta vanliga tankar stångas om utrymmet innanför pannbenet igen.
Önskar er en fin decembervecka med massa mys. Och utan knasiga drömmar på sofflocket om eftermiddagarna.
Murvielklotter 