Etiketter
Firar med bubblor från Limoux❤️
Äntligen!
07 lördag Nov 2020
Posted in Om dagsläget
Kategoriarkiv: Om dagsläget
En så väldigt märklig vecka
06 fredag Nov 2020
Posted in Om dagsläget
Etiketter
amerikanska valet, Annika Estassy, förändringsvindar, Lång valvaka, murvellängtan, Skolinspektionen
Den har rusat fram som en bulldozer på raketbränsle, veckan. Stora, viktiga, potentiellt omvälvande saker har präglat dagarna och jag har bara kört ner hakan i kragen och försökt hänga med. Sömn har känts som en onödig – eller kanske ouppnåelig? – lyx, när jag sett det som min plikt att hänga med i alla gastkramande turer som det amerikanska valet snurrar igenom. Jag har nattsuddat framför CNN och sett Biden äta sig igenom Trumps ledning i Georgia och Pennsylvania, oroat mig över att han skall tappa Arizona och kokande av helig vrede följt Trumps galna tweetande och desperata fäktande om påstått valfusk. Att sådan flagrant galenskap inte får väljarna att till slut vända Trump ryggen, övergår mitt förstånd. Insikten att att demokratin är så skör att Trump de senaste fyra åren befunnit sig där han har varit, har känts än mer drabbande de senaste dagarna.
Biden har nu precis gått förbi Trump i Georgia.
Trump-eran är förhoppningsvis snart förbi. Ansvaret att motverka all form av brunskjortehärjande vilar tungt på axlarna. De fyra senaste åren är bevis nog för att vi aldrig någonsin kan ta oss lyxen att strunta i politiskt engagemang. Vi kanske har inbillat oss det, så relativt förskonade som vi varit i vårt västra hörn av världen de senaste decennierna.
Samtidigt har jag oroat mig för sjuklingarna i Solna, där covid spökat men testat negativt igen. Vi skulle ha varit där och fixat pojkarnas rum förra helgen men det är för andra gången skjutet på framtiden. Covid dikterar villkoren när snorbusar på tvären gång på gång får allt att stanna upp. Med småttingar på förskola och skola är de i stort sett ständigt närvarande och jag får istället umgås med de nu betydligt friskare älsklingarna via paddans skärm.
Därför ägnades förra helgen åt att fira födelsedagsbarnet Susanna,
som tog med sig Kerstin och hängde med oss på Tjörn.
Det var verkligen inte fy skam!
Vi träffade misstänksamma får på Toftenäs,
och fick vända om på vår tänkta runda när ett gäng nötkreatur dök upp bakom ett krön. Vi fick bråttom att ta oss på rätt sida om stängslen runt hagarna och trampade hem till sanering av lerig hund,
badkarsbad,
och brasa och soffhäng.
Allt enligt önskemål.
Det var tur att helgen blev så lugn och fin och att jag fick njuta av sällskapet av åtminstone en av mina allra mest älskade. Veckan som sedan följt har både sugit musten ur mig och samtidigt gett mig kickar och energiboost.
Skolinspektionen har grillat mig och kollega K om hur vår huvudman sköter skolans kompensatoriska uppdrag genom det systematiska kvalitetsarbetet. Hängde ni med på den sista? Skolspråk om kanske det viktigaste vi har att göra som skolfolk; att se till att alla elever får rätt förutsättningar att ta sig igenom sin utbildning. Att kunna mäta hur varje skola lyckas med just det är en förutsättning för att det skall bli jämlikt och rättvist.
Jag var galet trött efter timmarna med inspektörerna men samtidigt glad över att den orättvisa resurstilldelningen i landets skolor sätts under lupp. Fast det är förstås en alldeles egen och väldigt lång historia, som jag inte skall plåga er med här. Jag nöjer mig med att hinta om att jag dagen efter inspektörernas virtuella besök diskuterade mina framtida arbetsuppgifter med cheferna. Jag kommer att få jobba med sagda systematik mer tydligt än hittills.
Och rektorsuppdraget?
Skall be att få återkomma om det, men sedan länge planerade förändringar står för jobbdörren och det kan bli riktigt bra.
Riktigt bra kan det också bli om en av de här unga damerna,
har valpar i magen. De kom på besök igår och vi traskade ut på Toftenäs igen för att visa vilket hundparadis vi har bara alldeles runt knuten. Vi skojade om att uppfödaren kom på ”BVC-besök”. Vovvarna verkade nöjda med environgerna och testade även bekvämligheten hos sofforna. Vovvarna gjorde sig bra där med!
Idag pustar jag ut.
Öronsuset har upphört men huvudvärk lurar. Jag känner mig lättare.
Snart skall CNN, som surrat i bakgrunden i flera dagar stängas av och jag skall krypa upp i soffan med min lofotenstickning och samtidigt lyssna på Annika Estassys Vingården mellan berg och hav och förhoppningsvis förflytta mig till franskare nejder.
Det blir bra med lite meditativ aktivitet som avslutning på veckan. Jag har stickat mig igenom tuffa tider förut. De senaste årens produktion skvallrar om att meditationen behövts för bibehållande av sunda vätskor…
Meditationsprojekt 2018-2020…
Mentala bilder – murvieloktober genom åren
28 onsdag Okt 2020
Posted in Murvelhuset, Om dagsläget
Etiketter
Det här är året när ytterst få murvelanekdoter får möjlighet att fylla bloggraderna. Det tar allt hårdare på mig. Varje dag när inte jobb eller prinsar aktiverar mig, riskerar jag att försjunka i förlamande längtan till murvelhuset.
Det är bara så oändligt trist. Jag vill ju tassa ner för trappan i mina ulltofflor när solen just gått upp och slå upp dörren mot trädgården.
Jag vill släppa in fågelkvittret, känna doften och irritera mig lite på trafiken ute på gatan medan jag väntar på en lucka i motorljuden för att kunna filma. Det är ju ingen motorväg utanför men i ”rusningstrafik” är bruset där påtagligt i bakgrunden på andra sidan huset. Jag kan avslöja att morgonfilmer som denna oftast kräver flera tagningar innan det som hörs är ostört fågelkvitter:
Jag längtar efter de omsorgsfulla frukostarna och de kreativa andar som väcks till liv när jag är där.
Mitt ekvilibrium och min vanligen så svårfångade förmåga att bara vara i nuet, det hittar jag där. Det är annars något som nästan bara solnaprinsarna lyckas med.
Idag är det hemmajobb som gäller. Bokföring. Ganska aptrist, om än snabbt undanstökat. Jag håller koll på nyhetssändningarna, läser tidningar i mina appar – DN, Gp, Aftonbladet, Aftenposten, The Times kompletterat med Omni, The Local France, nyhetssändningar från France Bleu Herault, som jag med möda hjälpligt kan hänga med i och CNN och BBC parat med dokumentärer i bland annat Svt. Jag dammsuger dessa nyhetskällor på senaste nytt om två saker; coronaläget och presidentvalet i USA. Två orosmoment som jag hela tiden synnerligen aktivt måste hålla stången för att inte deppa ihop.
2020 är ett förfärligt år.
Om jag, som ändå hittills har det tryggt och bra där jag är, känner så här, vad gör då detta med dem som är inpå skinnet drabbade?
Vilka kommer vi att vara när det lugnar ner sig igen?
Vad kommer det att ha gjort med oss?
Ängsligt inväntar jag Macrons tal ikväll. Blir det en ny lockdown? Brinner ännu en resa till Murviel inne? Blir det en lång trankvil december en France eller får vi planera om? Igen?
Nästa vecka kommer jag att ivrigt be till högre makter om goda nyheter vad gäller presidentvalet i USA. Att pandemin åtminstone skall föra det goda med sig att pajasen i Vita Huset får en kraftig spark i sin håriga bakdel och att anständigheten istället tar plats bakom de vita väggarna.
Jag rensar skallen med mentala bilder från gladare dagar så länge, trygg i förhoppningen om att de kommer tillbaka snart. Senhöst i Murviel genom åren. Varje år.
Jag har inte så mycket att berätta om
16 fredag Okt 2020
Posted in huset på ön, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget
Etiketter
… förutom att jag är orimligt sliten; mentalt mer än fysiskt, även om det manifesterar sig i både ond nacke och dito knopp. Inatt sov jag i tolv timmar och enligt uppgift både snarkade och mumlade jag så mycket att L fick uppsöka gästrummet. Jag har ingen aning. Märkte ingenting. Var helt utslagen.
Men jag är otroligt tacksam över min förmåga att sova igen och komma tillbaka, även om det naturligtvis inte är alldeles nyttigt att behöva göra just det annat än i undantagsfall.
Så varför då detta?
Det stavas ett litet virus med kronegenskaper. Inte så att jag själv drabbats (ännu, kanske skall tilläggas för att inte jinxa virusfriheten), utan för att det för med sig ganska mycket omak. Frånvaron ökar på min lilla naturbruksskola, eftersom minsta symtom kräver att den drabbade måste hålla sig hemma. De som är på plats får då fara omkring som yra höns och försöka täcka upp. Jag och min kollega ägnar lejonparten av vår tid åt att leta vikarier, planera om, lappa, laga och försöka bevaka att ingen åtminstone jobbar sig sjuk. Det är mentalt stressande på en nivå jag inte tidigare upplevt och sällan har jag längtat mer efter höstlov än i år. Inte i första hand för min egen arbetsbördas skull, utan för att få luft i systemen och tid att planera om. Akututryckningar behöver få vara sällsynta och därför är tiden inne för planerade fjärrlektioner och skärpning av coronarutiner, så att vi inte vistas för många i lokalerna samtidigt.
Alla är så fantastiskt engagerade och envisa och jag beundrar hela personalstyrkan för deras uthållighet men det finns rimligen en gräns även för deras kapacitet och det oroar mig. Därav mitt allt större behov av lång nattsömn.
Jag funderar över om jag också är nedstämd men kommer fram till att jag faktiskt ändå inte är det. Bara ofantligt otålig över sakernas tillstånd och att inte självklart kunna kvista iväg till Murviel som jag gjort varje höst annars.
2020 är ett sorgligt förlorat murvelår.
Det vill sig inte. Jag kan inte med gott samvete åka dit, även om det formellt sett inte är förbjudet, när nu den andra vågen verkar vara ett faktum och ingen ljusning ännu är i sikte.
Snälla Outi körde förbi huset härom dagen och knäppte en bild på vår bignone bakom den rostiga grinden:
Fint är det att få sådana hälsningar och tryggt att veta att huset hålls under uppsikt av flera; se där en fördel med trafiken på gatan utanför!
Gashällen i uteköket har hämtats av våra vänner i Sète och de kunde rapportera att allt såg lugnt ut. Kanske att vi till och med kan få hjälp med iordningställandet av ny bänk där hällen en gång satt av vännernas nyfunne vän, som följde med och hjälpte till?
Så där är det hela tiden; bekantskapskretsen utökas hela tiden och på alla möjliga sätt. Hjälpen är heller aldrig särskilt långt borta och det är förstås alldeles ovärderligt, speciellt i tider som dessa.
Vad funderar jag mer över när jag inte har något särskilt att berätta?
Apelsinerna!
De som såg så lovande och många ut i somras;
Eller staketet mot grannen uppe vid poolen; det som har kryphål där Wilda, salig i åminnelse, vid flera tillfällen försökte smita ut.
Vi går ju här i ett slags väntans tider och hoppas på att en snygg värmlänning med päls
skall falla pladask för en skönhet från Göteborg
och att det skall resultera i en kull gulliga valpar, varav vi skall få ta hand om en och bli med hund igen! Det lär ska vara nära förestående och vi hoppas så alldeles väldigt på det. Vår murvelträdgård är redan tämligen såväl barn- som valpsäkrad, men förbättringsområden finns såklart alltid. Kanske är det ändå dags för en mur mot grannens trädgård där också?
En i brösthöjd och möjligen inte hela vägen, för undvikande av klaustrofobiskt resultat?
Vi får se.
Vi skulle ju ta det lugnt med projekt, och lilla vovven, oavsett när den blir verklighet, måste ju passas hela tiden iallafall, mur eller ingen mur.
I alla händelser skall färja bokas för murvelfärd i december. Då skall jag skrota runt i vår trädgård
och småfixa inför nästa säsong, som förhoppningsvis ser helt annorlunda ut än årets och som fyller murveltillvaron med alla mina viktigaste.
God willing and Corona permitting.
Retrospektiv oktober
01 torsdag Okt 2020
Posted in Min franska trädgård, Om dagsläget, Reminiscenser, Renoveringar
Etiketter
Nej, jag är ju inte i Murviel, som sagt. Har jag alltid varit en sväng i Murviel i oktober? Nä, jag har ju inte det men nästan. Första hösten som murvelhusägare planerades en tripp ner tillsammans med min mamma och min syster men en dålig höft, som hade kunnat innebära slutet för min mamma, satte P för det. Men jag, min syster, hennes svägerska Ulla, Johanna och jag kom iväg.
Oktober bröstade sig och vi fick fina dagar tillsammans. Jag skulle gärna göra om det, förstås kompletterat med ytterligare favoritkvinns som jag har den stora ynnesten att ha i mitt liv.
Mamma opererades i december, några veckor efter vår murvelresa. Rutinoperationen höll på att alldeles gå åt fanders, men hon repade sig. Det är nog något av den största ynnesten av alla; att hon fortfarande hänger med, klar i knoppen och rädd om livet, 91 år gammal. Att hon skulle orka med en frankriketur nu är dock inte troligt men det är inte så viktigt. Hon hänger i och det räcker bra.
Hösten 2013 fick jag till en längre murvielvistelse. Jag befann mig mellan jobb och passade på. Ett par givande dagar hos Annika och Erik i Magalas, med Millis Ivarsson som kursledare, lärde mig en massa matnyttigt om äggoljetempera.
Hanging on every word
Jag trodde då att det skulle bli tempera överallt men till slut har jag nöjt mig med att använda den uteslutande på möbler. Det är en fantastisk färg att arbeta med. Den doftar fantastiskt och det blir så snyggt. Men den är tidskrävande, skall ges möjlighet att oxidera och stämmer därför dåligt med de hittills högst tidsbegränsade vistelser som varit möjliga i Murviel så här långt.
2013 är mitt Annus horribilis. Året började med ständig oro för min konvalecerande mamma och avslutades i totalt känslokaos med skitjobbiga besked om att inte ens en allra mest älskad tjugoårings framtid var självklar och spikrak. Det har varit krokigt men det har gått bra. Ingenting är någonsin givet och självklart, jag vet det. Ingen av oss behövde bli påmind om det. 2020 är ett tufft år men det kan ändå inte mäta sig. Att 2013 ligger långt bakom mig känns väldigt bra, trots lyckligt ovetande ljusglimtar som den hos Annika och Erik.
2014 blev desto bättre. Då föddes Bertil, mitt första, ljuvliga barnbarn och oktobervistelsen det året präglades av kompis Åsas husletande.
Hon hittade sitt hus i lilla byn St Genies de Fontedit – nycklarna till just det huset låg där på cafébordet i mäklarens gigantiska nyckelhög. Åsa och jag åkte på shoppingtur till Pezenas, där jag köpte en liten opraktisk bebisskjorta till det nya lilla barnbarnet.
Jag tror att den aldrig drogs över huvudet på den lilla älsklingen. Fast det gör då rakt ingenting!
I oktober 2015 fick murvelhuset klara sig utan mig. Jag jobbade som hyrrektor i Dingle och kunde inte ta ledigt. Vi hade dessutom alldeles nyss flyttat till huset på ön och all ledig tid ägnades åt att röja och rensa inför alla de renoveringar som skulle följa.
Huset på ön var då fortfarande ett typiskt semesterhus. Typiskt på så sätt att där blev saker kvar efter avslutad semestersäsong, sparat men bortglömt, små guldkorn blandat med allsköns bråte. Bland gamla yatzy-blad, kortlekar och barnteckningar hittade jag ett vykort som jag skickat till L när vår relation var ganska ny. Barnen, jag och Åsa hyrde ett hus i Cessenon och vi fick ett par semesterveckor där som jag sent skall glömma. Året var 2000 och det var min och barnens första ordentliga semesterresa tillsammans efter skilsmässan från deras pappa.
Hittade vykortet som skickades till L
… när källarförrådet rensades på Tjörn
Semestern blev magisk. Huset var gammalt, knasigt och charmigt, byn helt otroligt fin och Åsa och jag fantiserade om hur det skulle vara att skaffa ett eget hus just där.
En ouppnåelig dröm då. Fantastisk verklighet 12 respektive 14 år senare.
Tänk om vi hade vetat!
Hösten 2016 njöt jag av solen genom badrumsfönstret. Kom på att jag inte tagit kort på just badrummet och fotade det ur alla möjliga vinklar. Badrummet har fortfarande ingen dörr – inte alldeles ovanligt i franska en suites, har jag förstått – men visst är det stort och härligt, även om badrummen i huset på ön är stråna vassare. Jag längtar dit iallafall. Allt måste inte vara perfekt.
2017 tillbringades första kvällen på plats tillsammans med bygrannar på Le Café Nouvel. Vi hade koftor på men att avnjuta middagen al fresco gick alldeles utmärkt. Jag skulle gärna ha traskat dit upp ikväll. Istället blir det Lojs tacos inomhus medan mörkret sänker sig över vår västkusttillvaro.
2018 låg markstenen på plats bakom den rostiga grinden. Ett av flera gamla ”eyesores” var åtgärdat och jag gick nöjd omkring och beundrade ordningen och prydligheten. Nu är trädgården fin hela vägen från grind till pool. Åtminstone när den nyss fått ansning och en smula TLC. Den rosa bignonen som klättrar upp mot entrédörren stormtrivs så till den milda grad där den står, att den på bara några veckor förvandlar huset till ett övervuxet törnrosaslott. När den får chansen, vill säga. Kanske blir vi tvungna att ta ner den helt och hållet, hur underskönt vackert den än blommar.
Hösten 2019 åkte jag ner och irriterade mig över att köksrenoveringen stannat av. Tiden var knapp men jag lyckades få både kylskåp på plats och spis beställd innan jag blev tvungen att vända norrut igen. Jag åt munvattnande frukostar solokvist på terrassen, badade i den ännu uppvärmda poolen och fantiserade om hur fint det färdiga köket förhoppningsvis skulle bli.
Två resor till skulle det bli innan corona satte stopp för sedvanliga täta murvielturer. Jag gav upp tanken på att sköta måleriarbetena själv och kontaktade Le Studio des Artisans i St Chinian för hjälp med att få allting klart. Som vanligt när proffs anlitas, såg de saker som jag valt att försöka ignorera. Flera turer och diskussioner senare, blev takbjälkarna strippade, tak och väggar i hela rummet målade och köksluckorna omsorgsfullt målade med färg från Farrow&Ball. Inte med linoljefärg eller med äggoljetempera och inte heller med traditionell kalkfärg. Jag trodde att jag var mer principfast än så, men behovet av att få rummet och köket klart övertrumfade till slut min önskan om att bara använda traditionella, naturliga material. Varför, resonerade jag till slut med mig själv, när det nya köket är från Ikea och huset av de tidigare ägarna redan utsatts för en ganska så brutal renovering?
Köket när huset blev vårt i mars 2012,
….och det stora rummet med gult betonggolv.
Jag är glad att jag släppte de principerna. Principerna får istället flytta en våning upp och väggarna där (trots den hemska plastfärg som tidigare smetats på där) skall få vacker kalkfärg.
Ett rum i taget.
Med mig vid färgpyttsarna och när tid finns.
Fast först av allt skall badrummet förses med en dörr, så att sovrumsinnevånarna kan göra nummer två utan att störa sin sängkamrat!
Ingenting annat brådskar nu. Alla de planerade större arbetena är avklarade. Förutsatt att ingenting oförutsett händer, skall det den närmaste tiden puttras på med lite-i-taget-sysslor. Fasaden skulle visserligen må bra av lite fix men bara av kosmetiska skäl, så det får vänta. Tanken på det tillåts inte slå rot. Ännu så länge…
Semester, ändå…
30 onsdag Sep 2020
Posted in huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget
Etiketter
Jag skulle ha varit i Murviel den här veckan. Så blev det inte.
Men semester har jag ändå – of sorts. Jag bröt den igår och åkte in till Dingle men idag har jag vägrat att öppna datorn. Jag har istället fortsatt att ge huset på ön min andakt. Vardagsrummet är ordentligt genomstädat; fönster är putsade, gardiner och kuddar är tvättade och möbler har fått flytta runt.
Idag blev det kökets tur och nu doftar det nyskurat och rent. Det är skönt att ha tid att städa igenom huset pö om pö. Energin är inte riktigt där och jag är märkligt låg idag. Jag borde ju som sagt ha varit i Murviel nu. Jag borde ha fått dra på mig mina merylbrallor,
Meryl…
Merylwannabe…
och ägnat mig åt att komma iordning i murvelhuset. Jag skulle ha lufsat runt i vår trädgård och kanske dröjt mig kvar ute om tidig kväll längre än vad som är motsvarande möjligt i huset på ön. Här är det höst, hur vackert än solen med jämna mellanrum lyckas bryta igenom molntäcket.
Corona ligger som en våt filt över min tillvaro på så många sätt att jag har svårt att sortera vad som är vilket. Jobbet är en smula tungt, både det i Dingle och det som handlar om mitt fjärrjobbliv och idag blev jag helt enkelt tvungen att strunta i båda.
Mitt rastlösa jag kräver dock aktivitet; alltså fick det bli handfasta uppgifter med omedelbart resultat; ett fönster rengjort från saltkladd efter ett antal regnväder, såpadoftande golv och rensade lådor och skåp.
Jag släntrar omkring och funderar över hur livet borde få te sig långsiktigt och i närtid. Jag har fattat ett eget principbeslut men har ännu inte fått något svar på hur andra ser på denna min ståndpunkt. Men det löser sig alldeles säkert.
Under tiden fokuserar jag på nyligen införskaffade lampskärmen med elefanter på,
och på den stora tillfredsställelse som en sedan länge välbehövd husrensning ger.
Imorgon blir det jobb framför skärmen i några timmar, följt av ett jobbmöte och det känns helt ok, även om det inte är så mycket semester över just sådana aktiviteter.
När det inte går som planerat
28 måndag Sep 2020
Posted in Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget, Resor
Etiketter
I helgen skulle jag egentligen varit Solna. Hos prinsarna. Innan avfärd mot Murviel tidigt söndag morgon.
Alla förstår varför det inte blev så. Samtidigt är jag kluven; ett drygt halvår efter att jag lämnade Murviel alldeles i början av coronapandemin, funderar jag över hur jag skall förhålla mig till att jag fortfarande måste förhålla mig till corona. Inte i min vildaste fantasi hade jag i mars kunnat föreställa mig att jag fortfarande i slutet av september måste göra planer dikterade av ett virus vi för ett år sedan var lyckligt ovetande om.
Hos Air France ligger numera en voucher att utnyttjas vid ett annat tillfälle. Kanske kan vi få till en resa innan vi bilar ner i december, kanske inte. Varje september sedan 2012 har jag fått en vecka, ibland två, i Murviel.
Det har blivit en självklarhet och något som fått mig att inte bara acceptera svensk västkusthöst, utan till och med uppskatta den.
Tända ljus, en brasa i en inför vintersäsongen rengjord kamin
och med utemöblerna rengjorda, fixade och magasinerade i garaget, redo för en ny säsong på andra sidan nyåret.
I år känns hösten genast tyngre. Den gör sig påmind på samma sätt som den gjorde pre-Murviel. Det är redan mörkt när jag kliver upp för tidig vardagsfärd mot Dingle. Regnet har börjat piska mot mörka fönsterrutor,
och den nya luftvärmepumpen har fått börja jobba.
Inomhusklimatet är behagligt i år tack vara den. Den nya garageporten
verkar dessutom hittills klara att hålla mössen utanför vår tvättstuga.
Tänk om det kunde få vara så enkelt?
Att det var genom den gamla rullporten i garaget de tog sig in, de infernaliska gnagarna?
Det är ändå såpass kalla nätter nu att de små musrackarna börjar leta sig in i tillgängliga, varmare hoods. Inte hos oss ännu, som sagt, så vi håller tummarna.
När mössen, åtminstone för tillfället, inte verkar vara något att bekymra sig över i huset på ön, riktas oroliga tankar istället till murvelhuset.
Hur mår det, utan oss?
Ser det övergivet och ledset ut?
Saknar murvelhuset oss, skratten, de många samtalen, barnen, barnbarnen, hundarna, liv och rörelse?
Hus skall bebos.
”Forlorn” är ett bra engelskt ord för sådant som känner sig övergivet och oälskat.
Är det så huset känner sig?
Är det så det ter sig?
Forlorn?
Jag vill dit, få på handtagen på köksluckorna, prylarna upp på hyllorna och möblerna tillbaka på sin rätta plats.
Murvielhemma är ett viktigt hemma.
Det skall mycket till för att decemberresan ner med bil skall aborteras. S och E planerar för nyår med oss i Murviel och kanske kan vi locka ner ytterligare älsklingar? Få saker kan få mig att med gott mod genomlida en vindpinad västkusthöst som tanken på att få tillbringa murvielvinterdagar tillsammans med några av de allra mest älskade!
Advents- och julmys med L och murvelgrannar och -vänner är också det något att verkligen se fram emot.
Med köksdörren öppen mot trädgården på lilljulafton 2018
Coronasäkra är vi i lika hög grad i Murviel som på vår västkustö, så om inte pålagda restriktioner kommer att hindra oss, är det så det får bli.
Sista helgen i september är tillända.
Höst.
Vackert, vemodigt, stilla.
Jag tycker ändå om det.
Septemberonsdag på ön
23 onsdag Sep 2020
Posted in huset på ön, La mer, Om dagsläget
Etiketter
En allt blekare höstsol sveper in vårt trädäck i ett mjukt, milt ljus. Terrassdörren står öppen och en tunn, vit gardin fladdrar i vinden. Gardinen är lite för lång och längst ner är den mer grå än vit, upptäcker jag. Nästa vecka har jag semester; inte i Murviel, som planerat, utan i huset på ön. Det saknas inte projekt här heller och att tvätta gardiner hör definitivt till de mindre omfattande. Det blir bra att få hösttid för hemmafix, intalar jag mig. Det behövs för nu börjar de se sjavigt ut här och där igen.
Resan till Murviel är avbokad och i min inbox har det raskt ramlat ner en voucher från Air France på fulla biljettbeloppet. Med sådana snabba leveranser känns det ganska riskfritt för plånboken att boka en ny resa men när det nu kraxas med förnyad styrka om att viruset hämtar ny styrka precis överallt, är kanske inte resor någon somhelst stans att rekommendera. Iallafall om man inte måste.
Vi måste inte. Vi bara vill.
Jag vill.
Jag är ledsen eftersom jag vill så gärna.
Men nej, det känns väldigt stökigt med allt runtomkring, så jag stillar mig. Accepterar att det är så här det är i år, även om jag hade hoppats att det trots allt skulle vara lugnare i höst än vad det var i våras. Nu är det trots allt lite för mycket som påminner om de där första dagarna i mars, när nyheterna om allt skarpare åtgärder började dugga tätt.
Åka skall vi ändå. Vi skall bara avvakta en stund för att ha lite koll på hur det utvecklas. Kanske blir det inte förrän i december, då jag skall plocka ut sparade semesterdagar i en inte oansenlig mängd. Då är planen att vi skall åka bil, vilket trots nödvändiga hotellvistelser efter vägen känns lite tryggare. Jag vill kunna styra färdmedlet själv och slippa vara beroende av flyg som kan bli inställda.
Nåväl!
Alexandre får fixa poolen – mosaikfogarna skall renoveras och trappans vassa hörn fixas till –
utan vårt överinseende och vi får fortsätta att förlita oss på att bygrannar och vänner håller koll på huset åt oss. En ny sorts oro har planterat sig hos oss genom rapporter om ”squatteurs”, som helt fräckt tar tomma hus i besittning. En övervakningskamera har införskaffats. Himla prisvärd, tyckte jag, ända tills jag upptäckte den lilla texten i ena hörnet av förpackningen…
och insåg att det krävdes en liten enhet att ansluta den till. Någon sådan köpte jag inte. Behovet av en sådan enhet gör anförskaffandet av sagda kamera något mindre prisvärt. Jag har fnyst åt övervakningskameror tidigare. Tyckt att det vore väl onödigt att fylla sitt semesterhus med så mycket dyrbarheter att det måste övervakas. Men med skurkaktiga husockupanter som lurar runt hörnet och som måste kastas ut inom 48 timmar för att det inte skall riskera att bli en utdragen process, ja då hamnar saken i ett helt annat läge. Men trist är det att känna sig tvungen att ta till sådana åtgärder.
Hur vanligt är det?
Ingen aning, men jag kan tänka mig att corona kan väcka till liv de här mindre nogräknade existenserna och att risken möjligen ökar?
Murvielvibbar har vi ändå fått njuta av idag, tack vare bygrannar som valde Tjörn som substitut för den sedvanliga höstvistelsen i Murviel.
Murvelvänner på Tjörn i september
Saknade vänner, västkustdjur med skal och picpoul inhandlat på SuperU i somras gjorde onsdagskvällen finare än vad onsdagskvällarna presterat på mycket länge!
Utsikt över Kyrkesund
Bygrannar med familj i Kyrkesund, pandemiseptember 2020
Nästa september får vi göra om det.
I Murviel.
Åsas 60-årsdag i september 2018
Med skaldjur från Etang du Thau istället. 🦪🦪🦪
Ångande varma moules…
Murvielklotter 