Etiketter
En allt blekare höstsol sveper in vårt trädäck i ett mjukt, milt ljus. Terrassdörren står öppen och en tunn, vit gardin fladdrar i vinden. Gardinen är lite för lång och längst ner är den mer grå än vit, upptäcker jag. Nästa vecka har jag semester; inte i Murviel, som planerat, utan i huset på ön. Det saknas inte projekt här heller och att tvätta gardiner hör definitivt till de mindre omfattande. Det blir bra att få hösttid för hemmafix, intalar jag mig. Det behövs för nu börjar de se sjavigt ut här och där igen.
Resan till Murviel är avbokad och i min inbox har det raskt ramlat ner en voucher från Air France på fulla biljettbeloppet. Med sådana snabba leveranser känns det ganska riskfritt för plånboken att boka en ny resa men när det nu kraxas med förnyad styrka om att viruset hämtar ny styrka precis överallt, är kanske inte resor någon somhelst stans att rekommendera. Iallafall om man inte måste.
Vi måste inte. Vi bara vill.
Jag vill.
Jag är ledsen eftersom jag vill så gärna.
Men nej, det känns väldigt stökigt med allt runtomkring, så jag stillar mig. Accepterar att det är så här det är i år, även om jag hade hoppats att det trots allt skulle vara lugnare i höst än vad det var i våras. Nu är det trots allt lite för mycket som påminner om de där första dagarna i mars, när nyheterna om allt skarpare åtgärder började dugga tätt.
Åka skall vi ändå. Vi skall bara avvakta en stund för att ha lite koll på hur det utvecklas. Kanske blir det inte förrän i december, då jag skall plocka ut sparade semesterdagar i en inte oansenlig mängd. Då är planen att vi skall åka bil, vilket trots nödvändiga hotellvistelser efter vägen känns lite tryggare. Jag vill kunna styra färdmedlet själv och slippa vara beroende av flyg som kan bli inställda.
Nåväl!
Alexandre får fixa poolen – mosaikfogarna skall renoveras och trappans vassa hörn fixas till –
utan vårt överinseende och vi får fortsätta att förlita oss på att bygrannar och vänner håller koll på huset åt oss. En ny sorts oro har planterat sig hos oss genom rapporter om ”squatteurs”, som helt fräckt tar tomma hus i besittning. En övervakningskamera har införskaffats. Himla prisvärd, tyckte jag, ända tills jag upptäckte den lilla texten i ena hörnet av förpackningen…
och insåg att det krävdes en liten enhet att ansluta den till. Någon sådan köpte jag inte. Behovet av en sådan enhet gör anförskaffandet av sagda kamera något mindre prisvärt. Jag har fnyst åt övervakningskameror tidigare. Tyckt att det vore väl onödigt att fylla sitt semesterhus med så mycket dyrbarheter att det måste övervakas. Men med skurkaktiga husockupanter som lurar runt hörnet och som måste kastas ut inom 48 timmar för att det inte skall riskera att bli en utdragen process, ja då hamnar saken i ett helt annat läge. Men trist är det att känna sig tvungen att ta till sådana åtgärder.
Hur vanligt är det?
Ingen aning, men jag kan tänka mig att corona kan väcka till liv de här mindre nogräknade existenserna och att risken möjligen ökar?
Murvielvibbar har vi ändå fått njuta av idag, tack vare bygrannar som valde Tjörn som substitut för den sedvanliga höstvistelsen i Murviel.
Saknade vänner, västkustdjur med skal och picpoul inhandlat på SuperU i somras gjorde onsdagskvällen finare än vad onsdagskvällarna presterat på mycket länge!
Nästa september får vi göra om det.
I Murviel.
Åsas 60-årsdag i september 2018
Med skaldjur från Etang du Thau istället. 🦪🦪🦪
Ångande varma moules…
Det är nästan omöjligt att ens ha som tanke att vi inte setts sedan i julas! Norges stränga lockdown i våras och knasiga karantänsregler gentemot vissa av oss svenskar har effektivt hindrat oss från att ses. Inte tror jag heller att tanken var att farliga västkustbor skulle möta upp i ett tillåtet Värmland men det får ändå anses vara en synnerligen mild form av anarkism. Vi till och med kramades.
Så jag har verkligen passat på; inte stressigt och hetsigt utom som en alldeles särskild bonus och ynnest varje gång. Det är fint att bara vara hemma men av den varan blir det inte jättemycket i höst. Många helger är redan uppbokade och de där många resorna jag lovade mig själv i våras att låta bli, de är nu tillbaka. Förutom att jag inte sätter mig på flyget till Murviel mer än en gång i höst. Det är trots allt en förbättring.
Jag tillbringade en hel dag på klipporna igår. Jag badade i salt, ljummet hav, torkade i solen, badade igen, läste tidningar, löste korsord, tittade på båtar och vältrade mig i att kunna njuta av sommar när den är som allra bäst.
På min padda finns en mapp med appar som fått rubriken ”Resor”. Apparna har använts flitigt de senaste åren och den här frankofilen har mycket flygskam i sitt bagage.
Jag har sneglat på husbilar utan att få gehör hemmavid och jag fångar uppmärksamt upp varje nyhet om utökade möjligheter att tåga iväg mot kontinenten. Nattåg är förstås det som låter mest intressant, eftersom det bara skulle kräva marginellt fler semesterdagar för en resa ner till Murviel än med flyg. Den möjligheten finns dock inte ännu.
