Det är lördag och då sover vi lite längre. Jag är alltid lite kluven inför det. Det är visserligen skönt att dra sig en stund men bortom nio-snåret drabbas jag av en lätt irritation över att jag låtit dagen få en så seg start. Lördag innebär lång frukost och högar med dagstidningar; numer kompletterat med paddblaskor, svenska såväl som utländska. Det tar sina modiga timmar i anspråk och då duger det inte att sova alltför länge. På det följer oftast städ, tvätt och fix.

Mattor på välbehövlig vädring…

Kanske en utflykt i environgerna om vädret inbjuder till det, och jo, det finns visst dåligt väder, trots bra kläder. Åtminstone på västkusten.

Lite korsordslösning på det och hus, knopp och kropp har fått välbehövligt avbrott och ikappkommande från vardagen.

Att läsa tidningar i dessa tider är ganska enahanda och jag börjar bli duktigt trött på corona. Ändå kan jag inte låta bli att plöja artikel efter artikel på jakt efter ljusning, positiva nyheter och på en förutsägbarhet som hittills lyckats vara fullständigt undflyende. Jag roar mig med att stapla nyorden; social distansering, coronasommar, hemester, svemester och fracance(!) – jag vill åka på fracance!-

Les Falaises, juli 2019

… flockimmunitet eller som Erik Andersson skriver i dagens Gp; ”Jag sitter här och väntar på flockmentaliteten”. Så hittar jag R-tal, utplanade kurvor, distanskosläpp,

distansarbete, fjärrmöten, stapeldiagram, inkubationstid, följdverkningar, rehabiliteringsbehov, hypoxemi och hypoxi tillsammans med pulsoximeter.  Komplikationer och ecmo – ett återbrukat ord från svininfluensans dagar – och pandemi.

Aftonbladet ägnar sig idag åt att sia om permanenta förändringar i coronapandemins spår. Somligt förfärar, annat inger hopp. Som köpladors och galleriors hotande död, till exempel, trots anstormningen av kunder med uppdämt shoppingbehov på Ullared nyligen. Närhandeln, däremot, blomstrar. Närbutikerna har fått ett uppsving. Kan vi försiktigt hoppas på en återgång till mer av småskalighet och närodlat, härodlat, lokalproducerat? Hur sårbar den skenande globaliseringen är blir vi ju varse nu och det där med att maten inte skall behöva färdas så långt innan den hamnar på mitt bord har tilltalat mig länge. Jag fantiserar drömskt om vajande blå linfält där råvaran till mina framtida kläder växer och återkomsten av gula rapsfält som en av de mer vanliga sommarsynerna igen. Det blir lite idylliserat sextiotal och barndom över de tankegångarna men det är kanske inte så konstigt. Det är lätt att nostalgiskt önska sig tillbaka till sådant som en gång var trygghet och norm när så mycket är ställt på ända.

Till slut hamnar tankarna som vanligt i Murviel. Åtta år och många vistelser senare har visat oss att inte heller små franska byar är immuna mot förändring. Livet i Murviel är visserligen starkt präglat av vinodling men bagaren, slaktaren, fiskehandlaren, barerna, restaurangerna, caféerna och de små butikerna byter ägare eller tvingas stänga. I grannbyn Thézan har ett shoppingcenter vuxit fram och les murvielois sätter sig i sina bilar och åker dit istället för att knata runt till byns småbutiker med en korg på armen.

Marknadskorg i maj 2018

Effektivitet och tidsbrist konkurrerar ut långsamhetens socialiserande trivsamhet.

Affärsresorna lär bli betydligt färre nu, spås det. De stora konferenserna lika så. Många med kontorsjobb har nu fått ordentlig smak för distansjobb och kraven på att få fortsätta med det i någon form lär inte bli möjliga för arbetsgivare att stå emot. Det är inte ens önskvärt. Färre resor, mindre slitage på vägar och kollektivtrafik, stora tidsbesparingar, bättre effektivitet och ett minskat behov av stora kontorskomplex låter som en både vettig och framkomlig väg framåt. De som kan jobba hemifrån kanske borde fortsätta med det även sedan coronaviruset släppt greppet om tillvaron? För miljöns och för den egna hälsans skull. Runtomkring mig ser jag tidigare sönderstressade bekanta som plötsligt får mer gjort och som låtit axlarna sjunka. Så jo, jag hoppas på ett rejält paradigmskifte vad gäller distansjobb i coronans spår.

I förlängningen ser jag förstås mig själv i allt större utsträckning framför en skärm i Murviel.

Pauser i trädgården och turer till bagaren. Kanske en och annan lunch på Café Nouvel under ett parasoll i solen. Eller en middag.

Promenader på grusvägar genom vinfälten med en liten hund som sällskap igen, kanske.

Morgonpigg Wilda

När det nu rådande kaoset stillnat och världen hittat en ny normalitet.