Jag tycker om att vara optimist. Livet är liksom lite lättare när förväntningarna är positiva. Bakslagen måste man ju hantera ändå, oavsett om de varit anticiperade eller inte. Fast ibland gör den där optimismen mig faktiskt korkad och riskerar att skapa bekymmer som annars inte hade funnits, det måste erkännas. Vi har bokat en resa ner till Murviel efter jul. Med Air France. Ganska snart efter jul, till och med. Hemresan avbokades av AF häromdagen. Nu har den ombokats och det känns skakigt. Min coviddrabbade dotter har skrivit på ett avstegsavtal för helgerna och ett antal monsterpass är inplanerade. Hon är min alldeles egna hjälte, inte för att hon vill utan för att hon måste. Hon har valt det som är det klokaste av flera ganska hopplösa val. Det förutsätter förstås att hon är helt symtomfri och att ingen annan i familjen drabbas. Jävla skitår. Jävla, förbannade skitvirus. Jag har skurat kök och badrum idag och lyssnat på Christmas Crooners och har plötsligt knockats av Frank Sinatras Have Yourself a Merry Little Christmas. Varje advent har den snurrat förbi i den tralliga ljudmattan hur många gånger som helst men i år fäller den mig. Jag blir sittande helt stilla på köksgolvet med trasan i handen och börjar lyssna på texten. ”Next year all our troubles will be out of sight…”
Hur kunde Herr Sinatra veta? Och jag brölar igen. En lika våt fläck som trasan där på köksgolvet. Men jag har fått kort på en väldigt stinn vovvemage och besked att om ungefär en vecka är det dags. Kanske kan en av valparna bli vår och full av förväntan blir jag. Kjell och Maria har fixat i vårt murvelhus och skickat bilder på vårt apelsinträd, som i år till slut bestämt sig för att leverera mer än tre torra apelsiner!
Maria knäppte bilderna…
Vi skall försöka komma iväg, trots restriktioner, för att göra iordning och förbereda för säsongen 2021. Jag kommer att vara alldeles förträffligt nöjd bara med att skrota runt i trädgården och med att fixa i huset. Får vi dessutom den stora ynnesten att få välkomna en liten valp i vår, behöver vi ta höjd för att vårt resande begränsas för en stund. Kerstin – förbered dig på att fostra en ny familjemedlem!
Jag tittar på fåniga julfilmer och julserier. Knarkar dem, rentav. De flesta är outhärdlig hollywoodmeningslösa och de får motsatt effekt mot vad det var tänkt. Jag blir snarare grinchgrön om kinderna än tomteblossande juligt röd. Inte bra. Rastlösare blir jag också, fastän jag egentligen är en smula sorgsen. Tärd, till slut. Jag pratar med alla mina barn regelbundet och med de två ljuvliga små i Solna. Där inväntas för övrigt resultatet av ännu ett covidtest och därför är jag inte där utan här, på ön. I mitt juliga, pyntade och, jovars, ganska julfryntliga hus. Vi har köpt en pytteliten julskinka till oss två,
vi snaskar juleskum om lördagarna och ibland fuskar vi på en tisdag. Här finns inga lussebullar och inga pepparkakor och jag har ätit alldeles för få clementiner. Fast imorgon skall jag nog koka risgrynsgröt. Till mig själv. L tycker inte om gröt. Men vi har fint grötporslin.
Såg just första avsnittet av After Life med Ricky Gervais som deliciöst grumpy, otrevlig och deppig änkeman på Netflix
och känner hur jag liksom tog över den sinnesstämningen efter att TV-n stängts av. Det var inget jultema med den, så jag vet egentligen inte varför den fick utrymme. Jag letar, lätt desperat, snarare efter bara feel good och lyckliga slut. Gärna i slösande sol och vackra miljöer. Alternativt, apropå jultemat, med en massa glitter och julstämning. Jag behöver mängder av det senare för att få till något slags julglädje och ändå blev jag lite upprymd av den där sura och tvära Mr Gervais. Jag fick liksom vältra av mig min lappsjuka på honom en stund. Den fick någorlunda ordning på tankarna. Jag pratade med mamma i eftermiddags igen och jag slås av hur stark hon ändå är och jag tänker på hur många gånger hon varit just stark när det är allvar på riktigt; när det finns all anledning att vara orolig och rädd. Istället kan hon haka upp sig på småsaker och bli hur orolig som helst. Om jag råkar nämna att jag har lite ont i huvudet, kan hon med stark oro i rösten ringa flera gånger för att höra hur jag mår. Det där slår mig när jag försöker betrakta mitt lappsjuka jag utifrån; att jag får en märklig energi och får gjort saker, som legat som osande surdegar alldeles för länge. Jag ringer glömda samtal, fixar med tråkig admin och får till slut iväg försenade uppgifter till SCB. En bild på arbetskamraterna Dino och Linn från igår fladdrar förbi och jag ler.
Dingle, liksom. Det är städat och plockat hemma, förutom lite damm här och där och på något sätt känner jag mig ändå stark. Som när jag som sjuttonåring pluggade för att slippa tänka på att pappa tynade bort framför våra ögon. Vid skilsmässan för snart tjugotre år sedan när jag såg ut som en luggsliten sparv men hittade kraften i jobbet och tog det omvälvande beslutet att prova på något helt nytt. Samma märkliga energi har infunnit sig när livet har bråkat vid andra tillfällen och jag med blodsmak i munnen bara plöjt, kört ner hakan i kragen och jobbat. Jag kanske inte alltid varit så effektiv vid de tillfällena men jag har så gott som varje gång mer eller mindre medvetet fått till något slags förändring, som gett energi och ny luft, även om det kostat på.
Ett stopp vi Saltkällan på väg hem från nya uppdraget i Dingle, augusti 2015
Jag tycker att jag ser den här energin i min omgivning nu. Vi bryter inte ihop. Inte synligt, åtminstone. Vi misströstar stundtals, klagar tillsammans och skrattar till slut åt eländet. Åtminstone så länge vi inte drabbas av det som vi fruktar mest. Jag minns hur jag i den period i mitt liv, då jag var som allra mest förtvivlat rädd, kände det som att det satt en istapp i min ryggrad. En kyla inifrån som var sällsynt obehaglig men som höll mig upprätt. Sedan, när rädslan och förtvivlan släppte och jag kunde andas ut, var det som att den där istappen smälte och jag fick sjunka ihop för en stund. En blöt, hulkande fläck att torka upp, borsta av och lämna därhän. Som en baksmälla. Kommer vi att drabbas av kollektiv baksmälla när pandemin gett vika, tro? Hur förberedda är vi på den? Det finns en gemenskap i det kollektiva förfasandet över hur ursinnigt trist det är att få sitt sociala liv så kringskuret och över hur upprörande det är att så många liv inte gått att rädda. Vart tar den gemenskapen vägen när livet skall återgå till det normala igen? Har vi blivit snällare då? Mer empatiska, hjälpsamma och kloka? Jag hoppas det. Höll på att hänga på en bisats med något dysterkvistigt som motvikt till det hoppfulla, men jag avstår. Och så, till sist – häpp!: medan jag suttit här och skrivit på mitt blogginlägg har J fått svar på sitt covidtest. Och visst har hon till slut Covid19. Ingen smak, ingen lukt och med lätta förkylningssymtom. Må de fortsätta vara lätta. Vi facetimear om eländet. J klagar över bristande sälta på parmesanchipsen men knastret är fint. Löjrommen slösas inte på henne en kväll som denna, så G får ensam se till att den inte förgås.
Båda två läppjar på bubblor men bara en av dem har smak på sina. De skrattar åt eländet och jag också, fastän jag annars hade kunnat vara där och hjälpa till att ta hand om både löjrom, parmesanchips och bubblor. Lillördag, ju.
Jag kör istället Guttsta källa från Ica och drar igång ännu en julfilm innan läggdags. Har de senaste dagarna binge-tittat på två småtrevliga miniserier. En tysk, Hemma över jul, som puttrade på med klassiska förvecklingar och klavertramp,
och överraskande mysiga amerikanska julsagan i ett stämningsfullt New York; Dash and Lily,
Minsann fick inte Auld Lang Syne vara med också…
Tror baske mig att jag dristar mig till att överraskande rekommendera de där båda för en stunds verklighetsflykt undan dretåret 2020. Och vet ni, så där himla dåligt mår jag egentligen inte – jag får bara tämligen korta anfall av leda, tristess och otålig längtan efter normalitet innan jag borstar av mig och inser att vi trots allt klarat oss ganska bra så här långt.
Helst de allra mest älskade, förstås men också vänner är så otroligt viktiga för att jag skall trivas.
Nu är min värld kringskuren och gång på gång omkullkastad och mitt i alltihop har beslutet om mitt kommande uppdrag för Dingle tagits; ett beslut som innebär fortsatt distansarbete också bortom Corona. Borde ju låta småttt otroligt att få fortsätta jobba med det fantastiska skolprojektet som är Dingle, fast med större frihet och mer på egna villkor. Men hur fint det än är, så saknar jag ju bara efter några veckor den vardagliga kontakten med folket där.
Krokodilen och hummern i 2019 års luciatåg – what’s not to miss?
Jag konstaterar att vald frihet vad gäller arbetsplats alltid är bättre än en påtvingad och en rastlös otålighet har parkerat sig i min knopp och kropp.
Svårt fall av lappsjuka, tänker jag.
Murviel är bokat men ingalunda säkert. Allt hänger på hur jag själv och resten av befolkningen här och i resten av världen klarar av att hålla ut den närmaste tiden. Vi tänker naturligtvis inte leva vidlyftigt på plats i murvelhuset men resorna innebär oundvikligen visst risktagande. Nu sägs visserligen inte resor vara de huvudsakliga smittkällorna, om avstånd kan hållas och säkerhetsåtgärder vidtas, men det var ju just det. Oroande rapporter om överfulla plan med smaskande passagerare utan munskydd gör ju att vi ändå drar öronen åt oss en smula. Visir, kan det vara något? Handskar? Overall i plast? Gasmask? Jag raljerar, förstås. Vi måste åka ner, till slut. Tycker vi. Vi har världens bästa bygrannar i Kjell och Maria, som tittar till vårt hus med jämna mellanrum, men till slut vill vi ta vårt husägaransvar. Tanken är att vi skall försöka se till att få ett larm installerat – en fråga som aktualiserats under detta förfärliga år och som alltmer känns som en nödvändighet. Vi fick nyligen ett larm installerat i huset på ön och vi hade kunnat rusta oss till tänderna, vilket vi nästan gjorde. Integriteten fick sätta p för det allra mest ängsliga. Flera kameror blev det till slut, liksom skalskydd, brandlarm kopplat till systemet, och därtill en röst som ber eventuella tjyvar sjappa medan inbrottslarmet tjuter. Åtskilliga skyltar som talar om att inkräktare göre sig icke besvär förväntas göra sitt till. Jag gillar det egentligen inte. Är inte ängsligt lagd. Men de ofrivilligt långa perioderna av frånvaro har aktualiserat nödvändigheten av uppsikt på distans för undvikande av större bekymmer än nödvändigt. Tänker förstås på eventuella squatters, förutom andra otrevligheter som kan uppstå i vår frånvaro. Brand, inte minst, om något skulle kortsluta, till exempel.
Det är med andra ord inte bara ljuvligt att äga ett gammalt stenhus 200 mil hemifrån. Under hösten har det känts alltmer bekymmersamt, trots all hjälp vi får. Vad vi skulle ha gjort utan den hjälpen, vågar jag inte ens tänka på!
Nyårsafton i Pezenas med Kjell och Maria, 2018
Förutom att vara rastlös, lappsjuk och allmänt knäpp, är jag också ganska trött. Det blir liksom aldrig riktigt dag så här års och jag tycker genuint illa om mörkret. Idag sov jag till och med middag och det händer liksom inte. Vanligtvis. Men idag, alltså. Drömde gjorde jag också och det var ingen rolig dröm. Den väckte mig ledbruten och grinig vid femsnåret till becksvart mörker utanför fönstret. I drömmen hade vi fått grannar i Murviel igen och trädgården hade förvandlats till gångväg för mer eller mindre trevliga slashasar som jag inte tyckte om. Och då skall sägas att jag gillar de flesta. ”Hej”, brukar jag säga, ”kom in! Kul”! Sen är vi typ kompisar.
Decemberlunch med bygrannar…
Men den här drömmen, som dykt upp förut när jag längtat särskilt till Murviel, innehåller inga drömgrannar. De verkar inte gilla mig heller och så rör de till och förstör.
Det är med andra ord hög tid att åka till Murviel för att se med egna ögon att de som befolkar vår trädgård och vårt hus gör det på vår inbjudan och för att vi tycker att de är rackarns trevliga. Som det brukar vara. Jag vill för övrigt att det mesta skall bli som det brukar vara, så att jag kan låta vanliga tankar stångas om utrymmet innanför pannbenet igen.
Decemberdag 2018
Önskar er en fin decembervecka med massa mys. Och utan knasiga drömmar på sofflocket om eftermiddagarna.
Fredagskvällen med languedocska droppar i glaset efter en minst sagt innehållsrik vecka hittade mig i soffan både glad, upprymd, utpumpad och besviken på samma gång. Viktigast av allt är ett sedan sju år efterlängtat besked av ett mer privat slag, som jag kommer att låta prägla hela den kommande helgen. Lättad och tacksam och med påfylld energi skall jag ta mig an decembers första helg. Stearinljusen jobbar för högtryck, brasan i kaminen värmer och huset är lagom fejat; man behöver ju inte förta sig när ingen stark sol som kan avslöja städslarv letar sig in genom fönstren. Se där en bra sak med den mörka årstiden!
Annars har veckan präglats av förändring. Kommande och omedelbar. Nästa vecka är det dags för en nedstängd skola igen och vi ställer om till fjärrundervisning. I två veckor, till att börja med men vem vet hur länge vi behöver hålla igång just det? Samtidigt har detaljerna kring mitt framtida uppdrag finaliserats och det står klart att från och med 1 februari 2021 är jag inte längre rektor. Plötsligt känns det märkligt och jag drabbas av lätt separationsångest. Hur skall jag hantera att inte längre vara in the thick of things? Säkert kommer det att vara viktigt att se till att Murviel med en gång blir en del av ekvationen; då blir den nya, andra verkligheten just verklig. Otåligt har jag därför inväntat Macrons besked 15 december för att trycka på acheter-knappen i Air Frances app. För att smaka på hur det skulle kunna bli att mer fritt förfoga över tiden också mellan skolloven… Fast där är jag inte riktigt än och det är ok, trots allt. Det kommer.
Till slut har vi ändå bokat en murvieltripp, betald med vouchern från den aborterade höstresan.
Jag orkade inte vänta längre. Det får bära eller brista. Och hållas tummar.
Fram tills dess är det Tjörn och Solna som gäller. Äldsta dotter J jobbar på sjukhus och alla förstår säkert vad det innebär. Ett krisavtal blir hennes verklighet framöver och då får vi hjälpas åt. Jag kan ju jobba varsomhelst ifrån både nu och framöver. En bra sak, mitt i alltihop.
Hemmakontoret på ön
Son E med sambo meddelade under fredagskvällen att någon tripp från Norge till Sverige över nyår inte längre är aktuell. Karantänsreglerna västerut är inte kompatibla med resor österut och jag är förstås besviken, om än inte förvånad. 2020 är ju året som präglas av kraschade planer och uteblivet umgänge. Något av det värsta av allt, till slut, är all den tid jag hade velat tillbringa med mamma. Min nittio+ mamma, klar i knoppen, alltid något av en enstöring men som nu är märkbart påverkad av de uteblivna sociala kontakterna. Vi ringer varje dag och hon låter pigg men jag märker att hennes omvärld krympt; hon hänger inte riktigt med i alla svängar och det är fullt begripligt. När vi lämnade Solna förra helgen åbäkade vi oss förbi Degerfors; en omväg som innebar en dryg extra restimme – bara för att få tio minuter med henne på trappan,
och för att överlämna prinsarnas adventskalender.
En prinsbild bakom varje lucka…
Fina mamma. Jag längtar efter att få krama henne. När vaccination finns tillgänglig, ställer jag mig först i kön. Sedan åker jag till mamma och till E i Oslo. Och till Murviel. 2021. Året som gärna får bli väsensskilt från 2020.
För nio år sedan rådde febril aktivitet i familjens dåvarande hem i Älta. Vi rensade, fejade, homestageade och förberedde huset för visning. Murvelhuset hägrade men innan vi fått ältahuset sålt, vågade vi inte lägga något bud. Bara några veckor hade gått sedan vi såg huset och trädgården i Murviel första gången och så alldeles förälskade i det blev vi att hela processen hemma, från kontakt med mäklare tills att försäljningen var klar, bara tog en dryg månad.
Gamla hemmet tömt
Sedan stod vi där, utan ny svensk bostad klar, omtumlade, lyckliga och lätt chockade över vår impulsivitet, med ett påskrivet köpekontrakt på ett stycke franskt vinbondehus i handen. Där och då slog tankar på ett friare liv med större möjligheter till längre perioder i det nyinförskaffade murvelhuset rot i mig. Jag var nyss fyllda femtio och förstås för ung för att börja tänka i termer av pension och dessutom mitt uppe i min rektorsutbildning. Svårt utgångsläge för ett friare liv, alltså. Fyra år senare hade vi sålt bostad nummer två och flyttat till huset på ön.
Ännu en tömd bostad september 2015…
Jag startade eget och hyrde ut mig själv som rektor – ett stort och viktigt kliv för att kunna ta kommando över min egen tid. Första hyruppdraget blev i Dingle och jag har liksom inte egentligen lämnat Dingle sedan dess.
En avstickare till Alingsås gjordes men sedan har Dingle och fjärrundervisning varit det som upptagit min tid. Så mycket mer tid i Murviel har inte möjliggjorts annat än som fler kortare turer än tidigare och med miljöboveri i bevingade farkoster som följd. Men dingleplanen har redan från början villkorats med att mitt rektorsjobb skall kunna lämnas över när min efterträdare är redo. Jag tänkte först att det skulle få uppta ett år av mitt liv. Det har hittills blivit drygt tre. Tre alldeles fantastiska, givande och stundtals skitjobbiga år. Men så bra det känts och känns! Och håll i hatten nu, alla ni som länge tvivlat på att jag nånsin skall få ändan ur den svenska kärran och få till en franskare deltidstillvaro; jag är till slut där nu; stafettpinnen lämnas över, jag slutar som rektor och får mer övergripande arbetsuppgifter istället. Detaljer återstår men förändringen är bara ett par månader bort. I perioder kan arbetsuppgifter framöver skötas på distans. Från terrassen i Murviel.
Det ni! Det trodde ni inte! Om vi raskt impulsköpte murvelhuset för elva år sedan, har jag skyndat desto mer långsamt med att få till en geografiskt friare jobbtillvaro. Jag är glad nu att det har fått ta tid. Jag behåller stabiliteten och med åtminstone en del av min inkomst fortsatt från stabil och säker källa. Den frihet jag efterstävar kräver trots allt det. Dessutom vill jag jobba. Mogen för pension känner jag mig inte ännu på ett bra tag.
Snart nio månader av att ha tvingats förhålla sig till ett förhatligt virus gör något med oss. Jag kämpar med att hålla humöret uppe och lyckas ibland. Nu när möjligheten inte ens finns, tänker jag på alla som jag vill träffa men aldrig hinner, aldrig prioriterar. Jag tänker på vilken lyx det är att tro sig om att inte behöva prioritera.
Verkligheten är alltid en helt annan, oavsett covid eller annat som tar sig friheten att påminna oss om att vi aldrig kan ta någonting för givet. I sociala medier finns de, alla tidigare kolleger, vännerna jag inte hunnit träffa, släktingar som jag undrar över varför jag inte prioriterat att träffa.
De sociala åren 2006/2007…
Nu går det inte. Det är helt enkelt ingen bra idé. Istället fantiserar jag om att kanske, kanske kunna ha en brakfest nästa sommar för att fira att L – fina, fina – fyllt jämnt i år och ännu inte kunnat firas ordentligt. Det kanske kan bli en gemensam historia, eftersom jag själv kommer att ha hunnit fylla jämnt innan dess. För min inre syn ser jag murvelträdgården fylld med favoriter, cikadegnissel, musik, god mat och ädla bubblor.
Petetas i Murviel sommaren 2019
I fantasin är alla där men jag kanske måste dela upp umgänget om det skall vara görbart. De är så många, alla jag länge saknat och längtat efter. När covid lugnat ner sig vill jag inte vänta längre. Då måste jag ha lärt mig att det inte är en bra idé att inte prioritera att träffa alla dem som genom åren förgyllt min tillvaro.
Så familjen. Den stora, brokiga.
Fina, innerliga, känslosamma julen på Ovantorp 2013
I år firar vi inte jul tillsammans och jag har ingen aning ännu hur vi skall fira, L och jag. Kommer vi att kunna åka till Murviel? Vad kommer Macron att säga på tisdag nästa vecka? Prinsarnas adventskalender är iallafall förberedd och nästa helg blir det julbak och försenat firande av Bror som fyllde tre år igår.
Mörkret har sänkt sig över huset på ön, fredagen den 13 november 2020. Klockan är bara halvsex och det har egentligen inte varit ordentligt dagsljus alls denna gråvädersdag. Jag har dinglejobbat på distans fastän jag egentligen inte skulle, samtidigt som jag funderat över om huvudvärken och det allmänt håglösa tillståndet är en effekt av corona eller bara en osedvanligt segdragen virustristess. Oavsett vilket, stannar jag hemma med mina diffusa symtom och har häckat framför skärmen större delen av dagen. I förrgår stickade jag färdigt ännu ett par vantar;
Mönstret och garnet är nordnorskt och jag fick kitet av E och L, som fortfarande är alldeles bortom räckhåll i Norge.
När vi åkte till Värmland i september för att kunna ses…
Nytt garn har anlänt och nu blir det mössa och vantar på beställning från J men medan jag väntade på den leveransen, hann jag påbörja ett par benvärmare till mig själv. Att jag är rastlös är ett formidabelt understatement. Längtar efter mamma gör jag också, förutom allt annat sedvanligt längt. L och jag har nu varsina sovrum och vi använder inte heller samma badrum; allt för att minimera kontaktytorna om det nu skulle vara så att jag dragit på mig en (hittills?) mild variant av Covid. I en annan, mer normal tid, hade jag petat i mig ett par alvedon och kammat till mig men i dessa besynnerliga tider drabbas vi visst av man-flu hela bunten! Kan jag åka till Dingle på måndag? Vet inte. Till Solna för Brors treårsdag nästa helg eller till det planerade julbaket helgen därpå? Hmmm… Törs jag be Å komma och hälsa på eller är det dumt? Kan vi åka till Murviel snart?
Jag hade sett fram emot att få fixa iordning efter köksrenoveringen och att få adventspynta i det ljuvliga murvelhuset
men jag har svårt att se att vi om 3-4 veckor skulle kunna bila ner genom ett sjukt Europa med det enda syftet att titta till ett hus och att njuta av ljusare dagar.
Men kanske i januari…?
Januaripromenad 2017 på Cap Leucate
Imorgon är det lördag. Fredag 13 november 2020 har snart passerat utan att något otäckt hänt. Är jag vidskeplig och tror på sådant? Inte ett smack, men just i år är det särskilt svårt inte trilla dit på vidskepliga tecken på hotande katastrofer. Dagen får därför gärna skynda sig att passera tolvslaget. I helgen skall jag börja botanisera i adventspyntet och stakar och stjärnor skall få komma fram tidigare i år. Ser att flera tjörnbor redan tjuvstartat, så varför skulle inte jag kunna göra slag i saken? Det är ju ändå Novent!
Och juleskum med blåbärssmak har redan provätits och skummet har seglat upp som årets julgodisfavorit. Bonne weekend, hörrni!
In Flanders fields the poppies blow Between the crosses, row on row, That mark our place; and in the sky The larks, still bravely singing, fly Scarce heard amid the guns below.
We are the Dead. Short days ago We lived, felt dawn, saw sunset glow, Loved and were loved, and now we lie In Flanders fields.
Take up our quarrel with the foe: To you from failing hands we throw The torch; be yours to hold it high. If ye break faith with us who die We shall not sleep, though poppies grow In Flanders fields.
Murvielklotter 