En varm och skön, om än molnig midsommaraftonsdag har övergått i en betydligt svalare kvällsdito. Sol, regn, moln, sol igen och temperaturer som skiftar snabbare än du hinner blinka och den typiska svenska sommaren har därmed visat sitt rätta jag ännu en gång. Kvällen är fortfarande ljus, vinden har tilltagit. Allt är som det ska.

Vi har ätit hela dagen. Lunch med alla tillbehör först. Grill på kvällen och sedan direktimporterade franska ostar, som vi långsamt snaskat i oss. Rödvin från Pezenas till det och denna vår tjörnska midsommar fick till sist bli lite fransk också.

Imorgon skall trädgårdsstolar från ältahuset provstuvas in i bilen. De har bott i tjörngaraget sedan vi lämnade ältalivet för dryga året sedan och nu är tanken att de skall få följa med till Murviel.

Ska bli spännande att se hur mycket en svart liten bil med nedfällda säten kan svälja. Jag skulle gärna ta med bordet också men det går inte. Det får invänta nästa större transport söderut. Det finns ingen ekonomi i en sådan transport förstås men vi har haft så många ljuvliga sommarmåltider vid det bordet, att vi hellre fraktar ned det än köper ett nytt på plats. Ren och skär nostalgi. Bilden på vår soliga ältaveranda framkallar ett aldrig så litet styng av längtan efter det vi hade där. Familjen, vännerna klofesterna, födelsedagskalasen, de oändliga sommarfrukostarna under det röda, alltmer solblekta parasollet.

Fina minnen.

Längtar jag tillbaka?

Nej. Det är fint att påminnas om det som en gång var och att uppskatta att vi haft allt det. Jag fascineras av hur mina prioriteringar skiftat genom åren. Hur nästan obemärkt jag glidit ut ur och in i alla perioder av mitt liv utan att jag alls velat klamra mig fast vid saker som en gång kändes viktigast av allt.

Runt knuten väntar alltid nästa äventyr, nämligen. Det kan vara krokigt och besvärligt en stund men livet har hittills alltid hittat en behagligt vaggande lunk igen.

Var befinner jag mig nu, tro?

Lite krokigt ännu, kanske, fast mest som en norsk fjällväg med ett fascinerande landskap runt nästa krök. Hisnande vackert, skrämmande brant, badande i sol ena stunden och höljt i dimma nästa. Det kittlar i magen men efterhand blir vägkrökarna till ett rytmiskt gung över asfalten.

Lite halvpretentiöst filosoferande mynnar visst detta blogginlägg ut i så här i sena midsommarkvällen, så det kan vara tecken på att det är dags att knyta sig. Hur var det nu? Frisk havsluft genom det öppna nattfönstret? Jojo, det blir repris på det alldeles snart. Sova bort sumarnatta skall jag, för att travestera en norsk visa jag minns från barndomens norgesomrar.

Frankrike, Norge, Älta och Tjörn tävlar om min uppmärksamhet ikväll. Får se vad jag drömmer om inatt…