Jag tittade på Emma Hamberg på SvtPlay idag. Hon leker hotellvärd på Le Flamant Rouge i  Peyriac-de-Mer på Go’kväll på torsdagarna på Svt. Jag har missat det men fick tipset på Svenskar i Languedoc, facebookgruppen med likasinnade, en grupp som jag uppskattar mer och mer. Jag tittar på Emma när hon äter ostron hos en vilt flörtande fransos, när hon går till bagaren i byn en tidig morgon och bara så där i största allmänhet sätter fingret på det där enkla, franska men ändå så svårgripbara som gör att längtan sätter in som något nästan smärtsamt förnimbart.

Jag vill till Murviel.

Jag vill säga bonjour Madame till grannen, lyssna på när fåglarna morgonskränar, morgontrafiken på gatan, jag vill sätta tänderna i färskt frukostbröd som L varit och införskaffat hos bagaren, känna grusknastret under fötterna och låtsas att livet bara är enkelt och fundamentalt okomplicerat.

Byliv.

Franskt byliv.

Långt från den verklighet som naturligtvis gör sig påmind också där, i Languedoc, i mitt sydfranska paradis.

Le maire i Béziers, Robert Ménard har bestämt sig för att registrera invånarnas religion, läser jag.

Hur han vet vilken religion de utövar?

”Det ser man på namnet”, lär han ha sagt.

Han tycker att franska städer skall se franska ut. Att inte tvätt skall hänga på tork i invandrarkvarteren i grannstaden Béziers. Att inte kvinnor skall bära slöja och att kebabrestauranger inte har i Frankrike att göra.

Men hur mycket jag än vurmar för det romantiskt franska, tänker jag aldrig blunda för det faktum att den där Le Pen-baksidan finns. Att det inte bara är romantiskt och gulligt. Att vi, som försöker bli en del av allt det där efterlängtade franska, inte glömmer bort att det finns en ful baksida också. De skall inte tro, Le Pen-anhängarna, att vi expatriotiska ”fininvandrare” tycker att bylivet blir mindre charmigt med inslag av både kebab och tvätt på tork.

Robert Ménard kan krypa tillbaka under sin sten. Han är genuint ocharmig.

Under tiden fortsätter jag att njuta av bilder som vännerna på plats lägger upp på Facebook, oavsett om det gäller marknadsbesök i St Chinian, beskrivningar av morgonpromenader genom byar eller röda tånaglar på soldränkt strand. För de beskrivningarna är ju trots allt också en del av verkligheten.

Och säg den kärlek som inte också gömmer mörkare sidor?

Nåja. Trodde ni att jag skulle säga att sådan kärlek inte finns?

Fel.

Den finns.

I min verklighet heter den Bertil. Han är åtta månader gammal och jag kan inte ens börja uttrycka hur många känslor han väcker hos mig. Där finns inga baksidor. Inga hang-ups. Bara ren, okomplicerad förbehållslös kärlek.

Barnbarnet.

Viktigast, finast i hela världen.

Wilda vakar över sovande Bertil

… nyvaken frippa

… lek med mormors äpplemaskin

När skall vi dra till Murviel, då?