Etiketter
dimma över Tjörn, Objudna gäster, tankar på flykt, taver, trafikbuller
Vår ö är en av de vackraste platser jag vet. Väl så vacker som de vidsträckta vinodlingarna runt Murviel; en natur som jag återförälskat mig i. Kärleken till Tjörn pre-Murviel var alltid en smula komplicerad. Lika mycket som jag älskade de varma klipphällarna en riktigt fin sommardag, lika frustrerad var jag när idealbilden inte stämde och den ena semesterdagen efter den andra regnade eller blåste bort. Ibland åkte jag till ön över påsk eller för en hösthelg men inte förrän vi flyttade hit permanent för ett och ett halvt år sedan har jag fått uppleva årstidsväxlingarna och hur fullständigt obeveklig naturen är när den bestämmer sig för det.
Och jag älskar det.
Jo, faktiskt.
Fast Murviel är förutsättningen för denna nyfunna kärlek; att murvelhuset finns och att solen skiner där mycket oftare, längre, pålitligare och varmare än här.
Jag tror att vi bestämde oss för att ta hand om huset i grevens tid. Fasaden på ena sidan fick bytas ut helt, vindskivor, stuprännor, dörrar och flera av fönsterfodren var bortom räddning och i källarvåningen hade mössen hittat en ur mushänseende lyxig fristad. Vi har för övrigt inte helt lyckats vräka våra små squatters ännu och om vi hittills bara misstänkt att de kanske fortfarande är kvar, så hittades bevis för deras fortsatta närvaro häromdagen. En intorkad, mumifierad liten muskropp dök upp när elektrikern, som är tillbaka hos oss för mer jobb, stuvade om i källarförrådet för att komma åt elen där. Musfällor är inte att tänka på, det är alldeles för grymt. Vi har försökt med elektriska musskrämmare istället. Men nu ger vi upp och bjuder hem Anticimex. Antar att fällorna då tar plats och jag ber i förväg mussamhället om ursäkt för det och ber dem också rädda sig själva innan det är försent. Jag är ju nämligen annars en känd gnagarförsvarare, även om jag tycker att de är obehagliga när de kommer för nära..
Idag, till slut, lyckades solen bryta igenom den kompakta dimma som parkerat sig över Tjörn i nästan fem dagar. Fukten i dimman har gjort asfalten såphal och dagarna kortare än vad de egentligen är. Men som alltid när solen badar klipporna i mjukt eftermiddagsljus är allt förlåtet…
Då känner jag mig lika lycklig som jag känner mig deprimerad, väderhånad och rentav kränkt när landskapet runt omkring mig bara visar upp nyanser av smutsgrått. Som häromdagen på väg hem från Hällevadsholm, alldeles i närheten av Dingle;
Huset längs med gamla Rikstvåans (ersatt av E6:an) sträckning har för länge sedan lämnat sina glansdagar bakom sig, för här åker inte någon längre förbi som inte bor eller arbetar i trakterna och hos dem finns förstås inget behov av en vägkrog som ett välkommet stopp på en lång resa. Annat var det säkert förr, innan E6:an blev modern, snabb motorväg långt borta från Hällevadsholm.
Av storleken på den forna restaurangen att döma, var det säkert en gång många som stannade just här. I Murviel funderar vi över om inte en ringled runt den gamla cirkuladebyn vore att föredra. Trafiken genom byn är stundtals ganska besvärande men det är ändå inte en by som lever på att vara genomfartsled med blomstrande verksamheter som gynnas av de många bilburna besökarna. I jämförbara grannbyarna Cessenon och St Chinian utnyttjas däremot det faktum att trafiken går genom byarna och här finns både fantastiska marknader, liksom affärer och restauranger.

Marknad i St Chinian
Frågan är vad som är bäst; skulle Murviel vinna eller förlora på att slippa dundrande trafik mellan husväggarna? Om småorterna längs med gamla rikstvåan/E6:an är bra jämförelsematerial, så blir svaret att trafiken är bra och att de små orterna alldeles somnar in och glöms bort om trafiken tar en annan väg.
Inte vet jag. Men med ett kreativt sinnat maireri tror jag att det skulle kunna bli precis tvärtom.

14 juli på Taverne de Léa (här 2015)
En mysig uteservering på torget utanför Le café Nouvel och en annan på torget utanför gamla sportbaren vore inte omöjligt.

Petetasyra utanför Café de la Paix 2012
Torghandel som fortsätter in i gränden på familjen L:s gata mot parkeringen mitt emot deras dörr skulle också fungera, om inte biltrafiken runt byn krävde så mycket plats.
Så där går tankarna fram och tillbaka när helgen ger dem fritt utlopp. Så kan ett fult och gistet hus invid en gammal landsväg i ett dimmigt Hällevadsholm skicka iväg tankarna till Murviel, trots att det enda de två byarna eventuellt har gemensamt är trafiken. Bakom vindrutetorkarna på väg hem från ett av mina tre uppdrag i fredags slogs jag av kontrasten och av det faktum att det där fullständigt jämngråa dag ut och dag in inte går att jämföra med trist väder i södra Frankrike. Och jag slogs av att det ger mig rysningar. Obehag.
Men huset på ön är ombonat, mysigt och skönt att komma hem till. Vi är igång med renoveringar igen, efter några månaders uppehåll. Innertrappan har äntligen fått ledstänger och belysning,
och på utsidan finns ordentliga utelampor. Nu är även bygglovsansökan för utbyggnad av altanen och en ny utetrappa delegerad till en mer kunnig person än vi själva och vi kan förhoppningsvis snart sätta punkt för renoveringarna i tjörnhuset.
I Murviel handlar det närmast förestående större arbetet om infarten bakom den rostiga järngrinden.
Idag kom devisen.
Det blir dyrt.
För dyrt, åtminstone nu. Vi får diskutera fram en billigare lösning eller vänta lite, spara och fylla på renoveringskontot. Det vore skönt att få det gjort men det är inget krisläge. Tålamodsträning får vidta. Inte min bästa gren, skall erkännas, så vi får se hur det går.