Inför dagens vistelse på trädgårdsdagarna på Liseberg, funderade jag på om jag skulle ta med mig vantar. Tionde maj och det är eländigt kallt i huset på ön. Fötterna har iklätts raggsockor medan arbetsuppgifter bockas av från hemmakontoret. Plötsliga regn kastar sig mot fönstret och jag misströstar; trött på att frysa, trött på utedynor som ägnar merparten av sin tid åt att belamra golvet i vardagsrummet istället för att låta sig blekas av stark sol.

Under tiden drömmer jag om ett glasat uterum undan vind och regn ända tills jag fnysande konstaterar att då är jag ju ändå inte utomhus.

Jag följer ett kanske inte alldeles hälsosamt antal grupper på Facebook där den gemensamma nämnaren är boende i varmare trakter – redan införskaffade eller med drömmar om desamma. När våren går in i pausläge förenas vi i de där drömmarna om något helt annat.

Förra året vid den här tiden hade sommaren redan parkerat sig. Med facit i hand vet vi att det inte blev så bra. Vår natur är inte gjord för så lång, sammanhängade regnfattig hetta.

Oår.

Krisläge.

Vattenbrist.

Foderbrist.

Nödslakt.

Våra gamla som försmäktade bakom persienner i sina äldreboenden.

Ändå är det just sådana somrar vi drömmer om när raggsockorna börjar klia på de instängda fötterna.

Men jag kränger förstås av mig raggsockorna, kliver i mina orangea, sköna sneakers som jag lät mig övertalas att köpa när jag var i London i början av mars, och sveper in mig i den ännu orangeare yllecapen ovanpå en sån där tunn, varm duntröja. Eller vad en nu kallar dem.

Inte helt nöjd med temperaturen…

Alla tycks ha en sådan och jag föll till slut också till föga, som tur är. Synnerligen passande när värmen vägrar komma tillbaka.

Vantar tog jag inte med mig, dock. Kan ju inte vara nödvändigt, tänkte jag.

Men Liseberg var svinkallt, alla mina värmande lager till trots, och fingrarna fick jag rulla in i ärmarna. Huvudet gömde jag i huvan men drog den tillbaka när jag skulle vara trevlig och skratta gott tillsammans med besökarna när de fick syn på dingleelevernas överdådiga arrangemang med en osynlig cyklande madam bakom alla blomstren.

Det är ändå fint att stå där och stolt få berätta om Dingle och hur skolan sjuder av liv och kreativitet igen. Jag behöver få vara med på den resan ett tag till, hur mycket jag än ständigt längtar till Murviel och hur mycket jag än fräser mellan tänderna åt de futtiga graderna där ute. Att som idag tillbringa flera timmar ute i kylan är nämligen något jag har för vana att undvika. Ändå skall jag upprepa bedriften imorgon. Det blir så när när en är så där glad över något som jag är när det gäller Dingle.

Dessutom vilar det något nästan kontinentalt över trädgårdsutställningen på Liseberg och det är ju aldrig fel. Mitt emot oss står en kvinna och bränner mandlar, bakom oss kränger en italienare sina ljuvliga ostar och en annan har letat upp franska vintunnor som han säljer till hugade spekulanter.

Engelska trädgårdsredskap, typiskt franska smidesmöbler till trädgården, oliver och såväl inhemska som mer exotiska plantor går jag också förbi när jag under min fikapaus undersöker vilka som samsas om ytan med oss.

Idag är till slut en bra dag, kylan till trots. Jag har förflyttat mig till Landvetter, där jag sitter och väntar på ett londonplan som fraktar hem min älskade yngsta. Nu kommer hon hem igen, efter en termin i det brexitplågade landet och jag är sprittande glad över det. En knapp timme till, så får jag se henne knata ut från ankomsthallen med alla sina pinaler.

Det ni; det är svårslaget!