Vardagen återvände till Herault idag och jag brottades med sluttampen på rusningstrafiken på väg till Montpellier. Jag var nämligen nästan uppe med tuppen, ivrig att komma iväg till staden alla talar om men som jag ännu inte besökt. Förväntningarna var höga och därmed var det förstås upplagt för besvikelse. Fast det kan jag dementera med detsamma. Montpellier och jag gillar varandra. Skarpt.

A9:an avverkades snabbt och vid avfart 31 följde jag skyltarna mot TAM Parking, dvs den alldeles förträffliga service som innebär att jag blir av med bilen i ett stort garage, får en biljett till det facila priset av €4,40 och susar in till centrum och tillbaka med samma biljett. I en vackert dekorerad spårvagn.

Även en bilfantast som jag kapitulerar inför sådan service och montpellierluften tar glädjeskutt. Hallå, Stockholm! Åk till Montpellier och lär er hur en kommunikationssten skall dras!

Målet var Boutique Violette men gränderna var så många, de små butikerna så inbjudande att det tog nästan två timmar innan jag nådde mitt mål:

Effektiv transporttid från Place de la Comedie,

till lilla butiken kan inte ha varit mer än fem minuter men som sagt… Jag insöp atmosfären, flanerade i solen och hade det oförskämt bra.

Jag kom fram till slut och blev besviken. Boutique Violette var förföriskt nonchalant inredd och jag skrotade runt i den ett tag innan jag leddes ner i källaren för att titta på matelases.

Så fina.

Strök lystet med handen över linnetygerna och frågade, så där i förbifarten, hur mycket de skulle ha för de där små smyckena då.

– €2100, sa expediten och log förbindligt.

– Vraiment?, sa jag, på min allra bästa franska; förvånad både över priset och den franska vokabulären som undslapp mig.

Sen letade jag mig snabbt ut och tröstade mig med en fantastisk chèvresallad på en bistro i närheten.

Jag var så upptagen, både av besvikelsen över butiken med de hysteriska priserna och av den goda salladen att jag först inte såg vad som fanns bara ett par meter ifrån mig:

Varför kasta i sig en formidabel sallad på fransk bistro, kan man fråga sig? Fast det gjorde jag och förlorade mig sedan i alla underbara pryttlar – gammalt och nytt, utsökt och kitschigt i en salig blandning – i fina lilla État d’ame:

Jag tänkte på älskade lilla S och hur hon hade härjat loss i den lilla affären och berättade för ägarinnan om S och huset i Murviel. På engelska och franska efter bästa förmåga.

Allt möjligt fick följa med hem därifrån och sedan utbyttes Au revoirs och Bon après-midis innan jag tog spårvagnen tillbaka till La Circe.

IKEA blev nästa anhalt, där jag raskt rafsade ihop det jag skulle ha och for hem till Murviel igen. Inspirerad av de hysteriskt dyra madrasserna på Boutique Violette och allt fina på État d’ame, köpte jag tre barnsängsmadrasser och ett gäng kuddar med dito fodral.

Resultatet?

En prinsessan på ärten-hörna för dryga tusenlappen istället för 20.000:

Lite pyssel, kvällssnacks och så får dagen till slut anses ha gjort sitt.

Tycker om vårt hus!