Om jag nu hade väntat mig att det skulle bli lugna, stilla dagar de närmaste veckorna, så verkar det komma på skam. Jag har sökt jobb på flera olika ställen och kallas på intervju till det ena efter det andra. Det där med att inte fatta några beslut alls den närmaste tiden verkar därmed bli allt svårare.

Skall jag välja trygghet och lön varje månad med detsamma eller skall jag ge Frankrike och Murviel en chans…? Det senare känns naturligtvis lockande men det är kanske inte riktigt dags ännu? Är jag modig nog? Är vi modiga nog?

Att jag befinner mig i en situation där jag faktiskt skulle kunna kliva av en stund för att pröva något helt annat, känns nymornat overkligt. Kanske behöver jag vila en stund i de tankegångarna innan jag hoppar på nästa uppdrag? Det går lite fort nu. Jag håller fortfarande på att borsta av mig och kamma till det som blivit rufsigt. Reser mig och blir stark igen.

Min identitet är så starkt förknippad med jobbet, inser jag, och det skrämmer. Är det pondusen, statusen det ger eller är det tillfredsställelsen av att kunna göra skillnad som får mig att vilja fortsätta? Båda delarna, kanske? Den ekonomiska tryggheten vet jag att jag vill ha, så någon sann entreprenör är jag inte. Vore jag det, skulle jag kasta mig ut nu, utan att tveka.

Så många val, så många möjligheter. Så lite tid – eller?

Rektor G eller en mångsysslande Lady of Leisure i franska hoods?

Eoner av tid, inte lika mycket pengar eller för lite tid men med stadigt influx av likvida medel?

Och om jag kliver av, kan jag kliva på igen då?

Äsch, värre bekymmer kan man verkligen ha, så det får räcka med ältandet. Jag lär återkomma i ämnet. Tills dess skall jag starta nedräkningen till avfärd mot…