Taggar

,

För ett antal år sedan pratade alla om Khaled Hosseini. Vi läste The Kite Runner och grät floder. Väntade otåligt på uppföljaren A Thousand Splendid Suns, ryckte snabbt åt oss den från hyllan i butiken när den äntligen kom och slukade den. Och grät. Floder.

Grannen på andra sidan staketet runt sommarhuset västerut undrade bekymrat hur det var fatt med mig. Jag lyckades hulka fram att hon hade det så vidrigt, huvudpersonen i boken jag plöjde och att grannen genast måste ge sig ut och införskaffa ett exemplar. Vilket hon gjorde. Jag mötte henne rödgråten ett par dagar senare och hon bedyrade att det var det bästa hon läst på mycket länge. Vi tyckte det, alla vi som ringde varandra medan vi läste för att få prata med någon som verkligen förstod. Jag skriver vi, för det liknade något av en masshysteri och den försynte läkaren bördig från Afghanistan kunde gapskratta hela vägen till banken.

Sedan blev det tyst. Filmversionen av den första boken sågs förstås och det kunde konstateras att boken återigen var bättre. Jag kände mig upplyst länge. Intresserade mig för allt som skrevs om Afghanistan. I kölvattnet efter dessa båda böcker kom en rad andra skrivna av muslimska författare i exil och flera av dem minst lika bra men utan draghjälp av vare sig Oprah eller andra magasinsprogram i TV förpassades de snabbt in i glömskegarderoben.

Men nu, inför stundande semestrar, är det dags igen. Mamma och jag började prata om Hosseini och beklagade oss över att han inte skrivit något mer. Då undrade E stilla, om han inte faktiskt nyligen kommit ut med en ny bok och jag slet upp locket på äpplemaskinen, googlade Herr Hosseini och fem minuter senare var två exemplar av följande efterlängtade uppföljare beställd:

Hosseini

Skulle du händelsevis se en rödgråten blondin på Kielfärjan eller på tåget mellan Hamburg och Lörrach eller kanske absent-mindedly walking the dog på fransk bygata, så skall du inte bli orolig. Då är det nog bara jag som läst en exilafghans senaste alster. Kanske hulkar jag fram ett raspigt men herre gud, du MÅSTE läsa den! Eller så har jag kastat den åt sidan i upprörd besvikelse och gråter bara därför. Jag skall be att få återkomma med en recension senare.