Etiketter
Göteborg-Kiel, hunddass, hunden på europaresa, rastdäck, Stena Scandinavica
Vi kom till färjeterminalen i god tid och fick köra ombord meddetsamma. Jag hade inte riktigt räknat med det, så hundens bestyr hanns inte med innan vi körde ombord. Nu gjorde det inte ett skvatt, för hytten ligger alldeles bredvid rastdäck och även om jycken var mycket skeptisk till ”dasset”, så gjorde hon ifrån sig till slut. Fast kanske inte riktigt där det var tänkt. Att döma av flera misstänkta pölar längs med däckspromenaden, var hon dock inte ensam om att tänka utanför den boxen.
Första ettappen av hundens resa genom Europa löper därmed helt smärtfritt. Smärtfritt är det dock inte för jyckens resesällskap, det vill säga jag, eftersom jag lyckades med konsstycket att snubbla över en av öglorna som används för att säkra bilarna på bildäck. Jag flög i en vacker båge och landade på knäet och rullade sedan kvidande över på rygg. Dessförinnan hade jag fastnat med min Mulberryväska i fel dörr på väg upp, så någon stilig entré kan man inte påstå att jag gjorde. Väskan fick ensam stå för det stilfulla medan jag ägnade mig åt den ena klantiga fadäsen efter den andra.
Jag fick hjälp på fötter igen av en hjälpsam bildäcksassistent, som kom galopperande efter mig. Knäet darrade och jag hann tänka att nu jävlar (pardon my French…) kommer resten av resan att bli allt annat än enkel. Bildäckskillen bar mina väskor, höll i Wilda och gjorde mig sällskap på min stapplande väg till hytten. Han såg mycket bekymrad ut men inte tycker jag om att bli ömkad, så jag satte på mig en rent anglosaxiskt stel överläpp och bedyrade att nu gjorde det inte ont längre. Så tackade jag för hjälpen, stängde hyttdörren och slängde mig på slafen. Så låg jag där och flämtade ett tag, kände efter, var lite rädd men så gick vi ut på däck, Wilda och jag och promenerade fram och tillbaka.
Det gick alldeles utmärkt.
Inget darr på knäet. Inte ont. Det finns hopp om livet, alltså.
Wilda skall nu få vara ensam i hytten en stund medan jag går och shoppar. Hon har vant sig nu och ligger och sover, fylld med köttbullar från mackan jag köpte till henne i cafeterian och sträcker hon på nacken har hon utsikt mot kala klippöar.
Allsång på Skansen på TV:n och Gyllene tider gör henne ljudsällskap.
Murvielklotter 
Lycka till med resan och det verkar gå bra med ressällskap och allt förutom snubbelolyckan då, men allt är acceptabelt bara man inte slår i huvudet och ansiktet som jag gjorde i England, det var rent hemskt och tog 10 veckor innan smärtorna försvann helt. Nu när jag berättar får jag höra att det händer sånt här ”tok” för rätt många någon gång. Och öglan skulle absolut inte legat just där:-). Skön resa framöver önskas er!
GillaGilla
Hoppas LaDame mår bra o grejar alla de olika transportmedlen, men har man bara matte med sig så grejar man allt.
Vi tar sakta farväl fr huset o Murviel.o huset står berett att ta emot familjen igen med öppna armar 🙂
GillaGilla
Jag hoppas att jag får sitta i min trädgård i sällskap med er om inte alltför länge! Om inte förr, så åtminstone när ni köpt hus i närheten;)
GillaGilla
Tror att det kan ha varit kombinationen av stress och ”felplacerade” öglor. Nu har lugnet sänkt sig och jag avnjuter ett glas kallt vitt på en hotellterrass med vidunderlig utsikt över Lyons förorter. Imorgon blir det sista resbenet – skall luncha med vänner efter vägen och räknar med att vara framme imorgon kväll.
Allt har gått suveränt bra med hunden – coolaste resesällskap man kan ha;)
GillaGilla