…greps jag av idag. Dagarna i Murviel känns så avlägsna, trots att det bara är två veckor sedan jag åkte därifrån. Kanske är det vetskapen om att det förmodligen kommer att dröja innan jag kommer dit igen eller åtminstone det faktum att jag inte har nästa resa bokad.

Under de gångna veckorna på det nya jobbet har fokus dessutom varit ett helt annat och murvelhuset har motats långt bak i tankeverkstans innersta hörn.

Det är intensivt. Intrycken är många, balansakterna stundtals snudd på utmattande men tillförsikten och beslutsamheten finns där. Energin också. Jag fokuserar på ofarliga saker, som att få administrationen på plats, avtal ingångna, skolinspektionsbesök förberett och IT- och telefonilösningar på plats. Det pedagogiska utvecklingsarbetet får jag vänta med ett tag.

Och det går bra. Jag skriver ner mina idéer och gömmer dem i en mapp markerad ”Senare”. Under tiden går jag i lära. Det måste till för att det skall kännas tryggt för grundarna att lämna över rorkulten till mig nästa höst.

Men både framfötter och klor måste samtidigt visas och det innebär förstås att jag inte kan flaxa iväg söderut hur som helst. Därav längtan som griper tag.

Något litet dämpas just denna längtan av en dos fransktraggel med Duolingo,

följt av en tripp till Frankrike med hjälp av franska inredningmagasin inhandlade på SuperU innan jag åkte. De har blivit liggande. Jag har tummat på dem flera sena kvällar i rad men varit stoisk, dragit upp täcket till öronen och somnat. Allt för att istället fokusera på det nya jobbet.

Icke ikväll, dock:

À bientôt!