Det har varit några blåsiga dagar denna sommar. Vinden, som enligt uppgift skall komma från norr, snor omkring från alla möjliga håll och har lätt som en plätt seglat iväg med två stora parasoller denna säsong. Inget av dem klarade seglatsen utan irreparabla skador. Jag tycker att det är trevligt att krypa in under ett parasoll när middagshetten kopplar greppet om tillvaron – och varmt är det även denna sommar, även om vädret bär sig lite annorlunda åt!. Skinnet gillar också parasollskugga. Jag har därför funderat både länge och väl på hur jag skall bära mig åt för att få ha kvar den där lilla cirkeln skugga ovanför mitt huvud också när vinden friskar i.

På marknaden i Saint Chinian förra söndagen såg jag parasoll nedstuckna i blomkrukor fyllda med betong och det kanske inte är någon ny idé men mig gav det en aha-upplevelse och jag tänkte att betong, jo, det är tungt! Det blir bra. Då flyger parasollet åtminstone inte iväg, om pinnen förankras direkt i betongen. Under vår byggmaterialsafari stod därför en säck cement på inhandlingslistan.

Fyrtio kilo cement bär inte jag. Inte ens två meter, så det krävdes lite bärhjälp men sedan var det bara att sätta igång:

Den här glada amatören har förstås inte riktiga verktyg för sådana aktiviteter men jag  vaskade fram fullgoda alternativ; två blomkrukor i plast, ett gammalt stag från en sönderblåst parasoll att röra om med, en hink, två kantstenar från rabatten att palla upp parasollpinnen med, och ett vattenpass för kontroll av rak hållning för parasollet. Så murbruk, vatten och ett boostat självförtroende på det och jag var redo att sätta igång. Det boostade självförtroendet skaffade jag mig genom ett snabbt samtal med vår alldeles egna Agent General, denna ständiga källa till visdom, oavsett om det gäller cyklar, bra badställen eller betong:

– Blanda tills det blir en bra, hanterbar konsistens, sa generalen.

Så jag blandade. Till sockerkakssmetkonsistens, ungefär. Det kan jag relatera till, även om jag inte är någon storbagare. Ordentligt rörde jag med det avbrutna parasollstaget. Samma stag som för övrigt fick agera ram för parasollpinnen under brinntiden tillsammans med de två kantstenarna och sin lika trasiga kompis:

Den som kan det här med att gjuta betong tar sig säkert för pannan men det bryr jag mig inte om. Jag är bara intresserad av att parasollet inte skall ryckas ur sin fot av envisa vindar och det vore väl tusan om vinden skulle lyckas med den bedriften, om parasollet är fastgjutet i betong!

Ivrigt testade jag därför hållbarheten efter några timmar:

Et voila! Tramontanen-klottraren 2-1!

Fast omkull blåste parasollet i den första kastvinden men jag vann iallafall för den satt kvar i betongen och ingen granne riskerar nu att knockas av flygande skuggverktyg.

Så jag gjöt en till och har nu två små fastgjutna parasoll. Nu skall de få vila sig starka i några dagar och sedan skall de sättas i varsin större ytterkruka för ytterligare stabilitet, så att parasollerna inte bara stannar i vår trädgård, utan låter bli att välta också. Kanhända återvänder jag i ämnet vad det lider!