Det har regnat i två av årets resterande dagar. Jag vet det, för jag har pratat med vår ofärdiga veranda idag. När det regnar är det ingen hit att försöka gjuta en betongplatta, så nu är det lilla(?) verandaprojektet en smula försenat.

Men fundamentet skall vara på plats och bara det det tycker jag är något att yvas åt, så jag yvs. Verandan har lovat att skicka nya bilder på hur det ser ut nu. Under tiden försöker jag se det framför mig. Då ser jag varken skräp eller ett gigantiskt hål utanför köksdörren, utan bara ett fantastiskt carrelagegolv, en bekväm, trappa, ett vackert men enkelt smidesräcke, rottingstolar och ett stort bord där alla ryms.

Och så ser jag Bertil. Han far runt som ett jehu och vi turas om att jehua efter. Solen skiner genom lövverket, cikadorna spelar, fåglarna sjunger, frukostbrödet är pinfärskt och juicen är alldeles färskpressad.

Ja, ni förstår.

Att jag drömmer mig bort. Att jag längtar.

Utanför blir kvällen vackert rosa. Jag dricker ett glas vitt, äter en paj och tittar på flygplanen. Jag är på Landvetter och här är det mycket bättre än på Charles de Gaulle. Om några timmar tassar jag in till lille prinsen och beundrar honom när han sover.

Jag är på Landvetter och flaxar till prinsen över helgen för att tanka barnbarn innan det bär av mot Murviel. Inte många dagar nu…