Stämningen var på topp. Mat i något slags tapasformat serverades alla fotbollsentusiaster som samlats på Le Café Nouvel medan rosévinet flödade och spänningen steg.

Som sig bör när det är fest i byn, deltog alla generationer och trikoloren prydde inte bara kinder och kläder, utan en och annan gick all-in med de franska färgerna på både ögonlock och läpp.

I väntan på att sändningarna skulle dra igång på den provisoriska storbildsduken underhölls vi av fransk charmör med uppknäppt skjortbröst, grånade lockar som flaxade i brisen och en sångröst som både han själv och publiken på plats menade inte var alldeles oäven.

Bilar vrålade förbi oss och tutade i yster förväntan, mopedister utan hjälmar cruisade runt med livet som insats och G kunde konstatera att här bröts det mot mer än en trafikregel under kvällens lopp.

Det är omöjligt att inte ryckas med i crescendot och när charmören klämde i med marseljäsen kändes en stundande seger för Les Bleus som en självklarhet.

Bertil hängde på och var på ett strålande humör. Här fanns god mat och alla murvelhusets invånare fanns med på plats.

När den målfattiga matchen sedan slutade med seger för portugiserna, hade Bertil lagt ner verksamheten för länge sedan och funnit det för gott att somna i sin vagn.

Den sjungande charmören, som nog sett framför sig hur han skulle få spela och sjunga ända in på småtimmarna, försökte hålla stämningen uppe men det var ett tämligen hopplöst företag allt eftersom den ena efter den andra av molokna bybor troppade av och gick hem.