Etiketter

, , , , , ,

Så tagen blev jag av Tildes entusiasm och kluriga blick att det där med renoveringar och husprat alldeles hamnade i bakgrunden. Sedan kanske det inte är så konstigt att en skolmadam som jag, med hela mitt yrkesliv hittills hängivet skolan, blev särskilt intresserad av hur det är att som nioåring komma till Frankrike och börja i en fransk byskola.

Av glittret i Tildes ögon att döma går det till slut alldeles utmärkt. Jag hade egentligen inte trott något annat. Att på sju månader ha hunnit skaffa sig ett nytt språk som bara kommer att fortsätta utvecklas är dessutom en gåva som heter duga. Tilde får tacka mamma och pappa för den när hon blivit lite äldre!

Fast nu skall det handla om renoveringar och ett byhus byggt 1911, som i många år ropat på att någon skall komma och ge det kärlek och varsam omsorg.

Familjens emigrerade hund håller utkik bakom de rostiga men vackra balkongräcket.

Familjens emigrerade hund håller utkik bakom det rostiga men vackra balkongräcket.

Renoveringar – det är något som är helt annorlunda jämfört med Sverige, berättar Annelie.

– Det är som att börja om från början, konstaterar hon och beskriver samtidigt sig själv som en riktig tränörd. Att arbeta med sten och puts är helt nytt och kräver att expertis anlitas för goda råd, så att det inte blir alldeles galet.

I samma stund som paret klev över tröskeln, efter att alla papper skrivits på hos notarien, satte de igång med att riva ner alla ”moderna” plastpåfund som dolde gammalt vackert carrelage, kakel och stadiga bjälkar.

Collaget har jag stulit från Annelie!

Collaget har jag stulit från Annelie!

Det har dessutom sina risker att bo i ett renoveringsobjekt och jag får berättat för mig hur Tilde, bästa kompisen Gwen och Tristan – i en bisats berättar Tilde att Tristan ibland slår henne! – var på Tildes rum när ett öronbedövande brak avbröt leken. De skyndade sig ner till vardagsrummet och hittade en stor bit av innertaket i den nya soffan som är som ett L (vi vanliga människor som ännu inte emigrerat och börjat glömma svenskan brukar benämna en sådan pjäs ‘hörnsoffa’!). Mamma Annelie berättar med en rysning hur Tilde nyss suttit där det stora stycket tak just farit ner.

– Det var som att se det i slow motion. Det var en gammal vattenskada som inte åtgärdats som gjorde sig påmind.

Vi går runt i huset, jag med kameran i högsta hugg och jag blir alldeles matt av hur mycket jobb familjen har framför sig. Men de berättar målande om sina planer och det är faktiskt inte alls svårt att föreställa sig hur det kommer att bli.

På första våningen skall väggar rivas ner för att öppna upp och få mer rymd och ljus:

I fonden köket, i förgrunden väggar och portal som kommer att rivas. Och ser ni golvet?

I fonden köket, i förgrunden väggar och portal som kommer att rivas. Och ser ni golven? Och den obligatoriska inredningshunden?

De gamla carrelagegolven skall de behålla, trots att det inte kommer att bli enhetligt och trots att de inte är i samma nivå överallt. Istället kommer det att bli vansinnigt charmigt, respekten för huset bibehålls och det får fortsätta att berätta sin historia.

Jag kan inte låta bli att fundera över vilka golv som offrats i vårt hus när väggar revs och enhetligt, trendigt betonggolv smetades ut över hela härligheten. Jag tycker ju om vårt stora, öppna rum och sedan vi täckte det gulaktiga betonggolvet med travertiner tycker jag att det också blev väldigt vackert. Men vårt hus har inte renoverats med respekt för dess historia av de förra ägarna. Ibland tycker jag att det är synd; andra gånger är jag tacksam över att kunna skylla ingreppen på någon annan, eftersom det stora rummet var en av de saker jag föll för när vi såg huset första gången.

Vi fortsätter upp till andra våningen, där Tildes blivande rum prioriterats för renovering. Det var nästan klart när det började regna och det visade sig att taket inte var tätt. I ett hörn av rummet har de därför en nätt ny liten vattenskada att ta hand om.

Tildes rum med thomeller i original på golvet och de gamla bjälkarna befriade från sina fula lådor.

Tildes rum med thomeller i original på golvet och de gamla bjälkarna befriade från sina fula lådor.

Men, c’est normal! Vem har inte varit med om läckande franska tak?

Jag blir otroligt nyfiken på de som bott i huset tidigare. De har lämnat efter sig sådant de inte längre ville ha kvar,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och om det inte vore för allt liv familjen Nathorst redan hunnit fylla huset med, skulle alla de gulnade gamla detaljerna kännas oändligt vemodiga. Hus skall älskas och tillåtas att stolt brösta sig inför omvärldens beundrande blickar. Det är som att det här 115 år gamla huset börjar förstå just det och lite försynt och yrvaket öppnar sig mot ljuset!

img_0617

Kameran letar upp nya detaljer också:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under tiden som vi har gått runt i det fascinerande renoveringsobjektet har solen bränt bort molnen och Saint Nazaire de Ladarès badar i septembersol. Ute på gatan springer en byhund förbi för att uträtta toalettbestyr

img_0630

Vi beundrar garaget, som skall bli verkstad,

img_0624

och jag låter mig förundras över växtkraften hos ett citronträd vid husets ena hörn.

img_0627

I samma hörn där citronträdet kämpar för sin existens, brukar grannens hund uträtta sina behov (det syns tydligt på bilden att så nyligen skett). Den stackaren framlever sitt liv fastkedjad vid trappan och hundens matte hör till de mindre angenäma bekantskaperna i byn. Fast hon tillhör undantagen. Alldeles bredvid bor en annan madame som kommer med både vindruvor och blommor och som alltid är redo att hjälpa till om det skulle behövas.

Överhuvudtaget är det om hjälpsamma bygrannar familjen berättar; Magnus och Outi på Chez Amis, Monique på borgmästeriet som hyrde ut sitt hus när familjen plötsligt efter ett missförstånd stod där utan tak över huvudet; och de hjälpsamma ägarna till huset som de har köpt.

Det är säljarens föräldrahem som nu tas om hand av familjen Nathorst men säljaren själv har aldrig följt med in, utan hennes man har fått sköta visningen. Vad hon varit med om i huset får de kanske aldrig veta men det är tydligt att hon inte har några känslor för huset annat än kanske negativa. Annelie och Rickard har förstått att hon bara ville bli av med det.

Ingenting av det negativa har dock stannat kvar. Istället råder en nästan sakral stämning i huset. Väggarna har mycket att berätta nu när de kan pusta ut och rum för rum och vägg för vägg raskt återfår sin forna glans.

Jag lämnar familjen där och far genom vinfälten hem igen till Murviel. Där står nu i trädgården ett bord som Annelie designat och byggt med hjälp av underredena till två gamla cafébord.

14425319_10154254448852550_3239767725843860363_o

Bordet skall så småningom strykas med järnvitriol. Annelie har förstått min vurm för det väderbitna, patinerade men ändå gedigna. Tror visst att jag håller på att bli en riktig stamkund!