Jag har jobbat idag fastän det är lördag. I nio och en halv timme. På jobbet tillsammans med M och B. Det var intensivt. Effektivt. Och då har jag ändå både fikat och sedan ätit lunch på den grekrestaurang där lilla älskade J satt i en barnstol, 6 månader gammal, och fick hela restaurangen att le och lägga huvudena på sned. Det ljuvligt vackra lilla barnet. Tjugoåtta år sedan är det och restaurangen finns kvar i samma lokaler och ser likadan ut. Ganska fascinerande, tycker jag. Och fint att det är sig så likt.

Fascinerad är jag också över hur annorlunda andra saker är. Sjunde december 2013 jämfört med andra december 2012, till exempel, bara dagar innan all hell broke loose. Jag har skrivit förut om att det gör lite ont att läsa om de där dagarna då jag inte kunde tänka mig annat än att mammas planerade operation skulle gå bra och att jag snart skulle få njuta av världens bästa jul i murvelhuset. Det rycker tag i mig nu med, men det gick ju bra till slut och i tacksamheten över det kan jag vila.

För ett år sedan slet jag som ett djur för att bli klar med min försenade inlämningsuppgift, samtidigt som jobbet fullständigt sög musten ur mig. Inte för att det var mycket att göra – vilket det var – utan på grund av den där gnagande obehagskänslan att något inte stämde. Dränerad på energi och handlingskraft fick jag svårt att känna igen mig själv.

Det blir många timmar på nya jobbet också. Och jag får saker ur händerna i ett rasande tempo just nu. Nio och en halv lördagstimmar kändes som ingenting och jag slängde mig iväg mot buss och tunnelbana efteråt med ett varggrin i nyllet. Jag har roligt, nämligen. Blir utmanad med rätt saker. Okomplicerat är det inte men öppet, ärligt. Missförstånd och konflikter reder vi ut med en gång och jag klarar av att kräva det jag tycker är viktigt på samma sätt som jag alltid klarat det innan jag hamnade på fel plats för dryga tre år sedan.

Jag har lärt mig mycket om mig själv i den processen och vill inte vara utan de erfarenheterna. Jag kommer säkert att behöva dem i många fler situationer framöver.

Jag har några husgudar som jag plockar fram med jämna mellanrum. Antonovsky är en av dem. Störst chans att må bra har den, menade han, som förstår sitt sammanhang och vet vart hen är på väg. Det har jag fått bekräftat så många gånger att det för mig blivit en absolut sanning.

Så bygger det en beredskap att ta sig igenom svåra perioder och fatta kloka beslut som leder till fast mark under fötterna. Fast fransk mark, som det skulle visa sig häromsistens, när marken under arbetsfötterna gungade betänkligt. Bättre beslut än att skaffa det franska huset kan jag inte tänka mig. Det har lotsat mig tillbaka till mig själv. Det, och alla dem som hjälps åt att njuta av murvelhuset tillsammans med oss. KASAM till alla er! Och en fin andra advent!

Julig salutogenes!