17 söndag Maj 2015
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
Jag kanske får leka med färgerna istället – tycker att många av de bloggteman jag provar blir röriga och svårlästa, fast det kanske bara är en vanesak…?
Bonne nuit!
13 onsdag Maj 2015
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
Leker lite med nytt tema för bloggens utseende… Jag har haft samma ganska länge och den börjar kännas lite sliten. Vanans makt är dock stor och kanske återvänder jag till den gamla eller så hittar jag ytterligare ett annat tema.
Iallafall… hav tålamod och kom gärna med synpunkter!
Fin Kalle Flygare, dyra läsare!
10 söndag Maj 2015
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Grand-mère
Etiketter
Béziers, Emma Hamberg, franskt byliv, Go'kväll, Le Flamant Rouge, Le Maire, Peyriac-de-Mer, Robert Mènard, SvtPlay
Jag tittade på Emma Hamberg på SvtPlay idag. Hon leker hotellvärd på Le Flamant Rouge i Peyriac-de-Mer på Go’kväll på torsdagarna på Svt. Jag har missat det men fick tipset på Svenskar i Languedoc, facebookgruppen med likasinnade, en grupp som jag uppskattar mer och mer. Jag tittar på Emma när hon äter ostron hos en vilt flörtande fransos, när hon går till bagaren i byn en tidig morgon och bara så där i största allmänhet sätter fingret på det där enkla, franska men ändå så svårgripbara som gör att längtan sätter in som något nästan smärtsamt förnimbart.
Jag vill till Murviel.
Jag vill säga bonjour Madame till grannen, lyssna på när fåglarna morgonskränar, morgontrafiken på gatan, jag vill sätta tänderna i färskt frukostbröd som L varit och införskaffat hos bagaren, känna grusknastret under fötterna och låtsas att livet bara är enkelt och fundamentalt okomplicerat.
Byliv.
Franskt byliv.
Långt från den verklighet som naturligtvis gör sig påmind också där, i Languedoc, i mitt sydfranska paradis.
Le maire i Béziers, Robert Ménard har bestämt sig för att registrera invånarnas religion, läser jag.
Hur han vet vilken religion de utövar?
”Det ser man på namnet”, lär han ha sagt.
Han tycker att franska städer skall se franska ut. Att inte tvätt skall hänga på tork i invandrarkvarteren i grannstaden Béziers. Att inte kvinnor skall bära slöja och att kebabrestauranger inte har i Frankrike att göra.
Men hur mycket jag än vurmar för det romantiskt franska, tänker jag aldrig blunda för det faktum att den där Le Pen-baksidan finns. Att det inte bara är romantiskt och gulligt. Att vi, som försöker bli en del av allt det där efterlängtade franska, inte glömmer bort att det finns en ful baksida också. De skall inte tro, Le Pen-anhängarna, att vi expatriotiska ”fininvandrare” tycker att bylivet blir mindre charmigt med inslag av både kebab och tvätt på tork.
Robert Ménard kan krypa tillbaka under sin sten. Han är genuint ocharmig.
Under tiden fortsätter jag att njuta av bilder som vännerna på plats lägger upp på Facebook, oavsett om det gäller marknadsbesök i St Chinian, beskrivningar av morgonpromenader genom byar eller röda tånaglar på soldränkt strand. För de beskrivningarna är ju trots allt också en del av verkligheten.
Och säg den kärlek som inte också gömmer mörkare sidor?
Nåja. Trodde ni att jag skulle säga att sådan kärlek inte finns?
Fel.
Den finns.
I min verklighet heter den Bertil. Han är åtta månader gammal och jag kan inte ens börja uttrycka hur många känslor han väcker hos mig. Där finns inga baksidor. Inga hang-ups. Bara ren, okomplicerad förbehållslös kärlek.
Barnbarnet.
Viktigast, finast i hela världen.
02 lördag Maj 2015
Etiketter
… satt jag med den här vyn framför ögonen och frös.
Skärhamn igår
Det var sommar, sol, vackert och semester.
Och blåsigt.
Jag frös.
Det var en sådan där semester då värmen inte riktigt ville infinna sig och jag misströstade, såg hösten hägra och hängde visst en smula läpp över att inte ens junivistelsen i Barcelona hade bjudit på värme.
Jag saknade mina gamla arbetskamrater efter ett år på ett nytt jobb som inte blivit som jag tänkt mig och jag drömde mig bort. Googlade franska gites och chambres d’hôtes och fantiserade om en annan karriär långt bort från mörka vintrar och bortregnade somrar. Jag hittade stora slott för en spottstyver och gigantiska vinbondehus till priser som skvallrade om en köparens marknad.
Som tur var sansade jag mig och insåg att även om jag gillar nytvättade lakan som fladdrar i vinden och doften av såpaskurade golv, så kanske jag ändå inte riktigt är sinnebilden av en hårt arbetande B&B-ägare. Men där framför skärmen fångades ögat av det ena mer lagoma stenhuset efter det andra och på en mäklarsida med ett svenskklingande namn hittade jag huset i favoritbyn. Sedan gick det i en rasande fart. Tiden var alldeles uppenbart mogen. Inte för en sekund har vi ångrat att vi vågade språnget och blev med franskt hus.
Det är så många aspekter av den franska tillvaron som blivit så bra. Att vi till exempel skulle få så många nya och nära vänner var alldeles otippat. Utan dem hade det blivit både krångligare och tråkigare. Igår for vi på utflykt till murvelgrannar i deras svenska sommarviste utanför Lysekil:
Vi tog en stilla promenad i slösande majsol och konstaterade att havsutsikt kan en också behöva en dos av med jämna mellanrum, hur fint det än är med vinfält runt en älskad by.
Lilla huset på Tjörn har fått klara sig själv lite väl länge nu, utkonkurrerat som det blivit av det där förföriska sydfranska klimatet. Nu när vi är här för några ynkliga dagar inser vi att det ändå är bra synd, att det har sin självklara charm det med. Hur vi skall få tid att vara också här, det vete dock sjutton. Dra ner på utgifterna och jobba lite mindre, kanske?
Vi får ruva lite på det, så kanske även det får sin lösning förr än vi anar?
Imorgon bilar vi upp till Stockholm igen, via brunch-date hos älskade S & E.
Alla timmarna tillbringade på altanen med havet i ögonvrån tar jag med mig.
Ljuvligt, soligt, en lagom bris och inte kallt alls. Som att huset försöker berätta för mig att det minsann är skönt här också. Åtminstone ibland.
25 lördag Apr 2015
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Resor
Etiketter
Det är mycket hund nu. Pälsdjuret har dominerat tillvaron duktigt alltsedan påskhelgen. Nu är hon nästan-friskförklarad, protesterar missnöjt mot konvalescenthagen på dagis,
Asså hallå! I need space!
hoppar upp själv i soffan igen och kommer på sedvanligt nattbesök i sovrummet framemot småtimmarna. Hon är envis igen. Låter sig inte styras.
La Dame.
Är tillbaka.
Vi rensar undan medicinerna, hon är färdig med sin kur.
Vi går igenom de långa listorna på alla medicinska insatser som gjorts för att rädda livet på de där åtta kilona kärlek, som vi nu hoppas få ha sällskap av ett tag till. Vi konstaterar till slut att vår veterinärmedicinska vokabulär ofrivilligt utökats högst väsentligt – ALP-värden, creatinin, intensiv matning, anelgesi och anamnes utifrån feber, symptom på generell smärta, pyometra och ospecificerad multifaktoriell njure/uretär…
Nu planerar vi äntligen för sommar. Det skall inte vara några problem med långa bilfärder om det inte är något som stressat Wilda tidigare, säger veterinären. Och det har det ju inte…
I år får globetrottern Wilda sällskap ner av släktingen Aska, som skall invigas i resandets alla äventyr och fördelar. Hög tid att bestämma datum och planera färden!
18 lördag Apr 2015
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Om dagsläget
Etiketter
Jag vet inte jag, men sjätte våningen känns ovanligt trist nu. Lägenheten svämmar över av obestämbart bråte och jag har varken energi eller lust att ta tag i det. Inredningstankarna och kreativiteten befinner sig någon helt annanstans, högen med stryktvätt förblir just en hög, soffan är ett misch-masch av handdukar, filtar och kuddar med en liten konvalscerande hund mitt i bråten,
soffbordet svämmar över av lördagstidningarna och ute är det grått.
Stålgrått.
Kallt.
April. I Sverige.
Framgår det att jag denna lördag inte är särskilt uppåt?
Jag braklandade i verkligheten efter att ha lämnat Murviel för en vecka sedan. Hemma väntade en hund som inte alls hunnit hämta sig efter sin pyometra-operation och hon har åkt ut och in till Södra djursjukhuset i Kungens Kurva under den gångna veckan. Hennes flock iakttar henne nervöst medan tre veterinärer kliar sig i barr av varierande längder för att förstå varför lilla jycken återhämtar sig så långsamt. Det är lite som att befinna sig i ett avsnitt av Dr House, fast med veterinärer.
Kanske går det vägen. Kanske kan hon vara fransk hund ytterligare några somrar…
Vi hoppas det.
Imorgon skall jag nog trots allt ta mig an balkongen för en ny säsong. Skiner solen, lägger jag kanske på solrosduken som inhandlades i Béziers sommaren 2000, häller upp en kopp kaffe och tar mig i kragen. Det blir liksom trevligare då.
13 måndag Apr 2015
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Jobbinvasion, Resor
Etiketter
Air Rooms El Prat, Barcelona Sants, Barcelona- Stockholm, marknaden i Saint-Chinian, Roquebrun, TGV Béziers-Barcelona, Vueling
Måndag morgon tillbringades på El Prat i Barcelona efter en natt på typiskt flygplatshotell. Alla ombokningar denna påskledighet har kostat mig både tid och ohemula extra summor pengar – sexton timmar på resande fot med tåg, sen hotellnatt och flyg, mot de planerade tre timmarnas flygtid mellan Beziers och Skavsta är kanske nödvändiga men glad var jag inte. Dock kan jag konstatera att barcelonaalternativet inte är så dumt ändå. Toksmidigt att rulla in på Barcelona Sants på en fransk TGV från Béziers,
så knata vidare till flygplatsexpressen, för att sedan ta in på Air Rooms, som ligger bara några ynka steg från incheckningen.
Och det är mitten av april redan, den sydfranska solen har lyst barmhärtigt på mig varje dag och huset är fejat och förberett för nästa besök, så det är återigen bara att konstatera att det faktiskt inte är ett dugg synd om mig.
Rensat och fejat i och runt poolhuset
Söndagen ägnades, istället för åt vältrande i självömkan, åt att maximera tiden och jag har tillsammans med de nedresta kollegerna turboturistat på marknaden i Saint Chinian,
blixtbesökt Roquebrun, som visade sig från sin allra mest insmickrande sida,
och jag hann med några eftermiddagstimmar vid poolen med apéro och lite förberedande arbete, så att de kommande dagarna kan bli effektiva även utan mig.
Personalvårda sig…
Välkomstskål på lördagskvällen
får de också klara utan chiefen och det fixar de säkert, dugliga som de är. Jag inbillar mig heller inte att jag är oumbärlig. Vem vet – de kanske blir ännu mer kreativa när katten flugit norrut?
Praktfulla Pyrenéer under flygplansvingen!
07 lördag Mar 2015
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Vin i Languedoc
Etiketter
… sker det genom att såväl förpackade doft- som smaksensationer fraktas hem på autorouter och högt ovan mark. Varje gång näsan nuddar vid ett stycke tyg tvättat i det franskaste av tvättmedel,
varje gång en nyss med Nuxe-creme insmord överläpp lyfts mot näsborrarna för att höja intensiteten i den ljuvliga doften,
och varje gång ett hemfraktat vinprovarglas från vinmarknaden i St Chinian lutas mot den längtande munnen och de ädla dropparna får kontakt med strupen;
varje gång sluter klottraren ögonen och drömmer sig bort till hela den axelsänkande verkligheten i Murviel.
Ibland blir det dock inte alltid som en tänkt sig och istället för sammetslena, väldoftande droppar i ett franskt vinglas, måste sinnena fås att förstå att det är något som inte är som det skall. Kartongvis med vin som fraktats hem visar sig vara odrickbart. Vin som fraktats i bil genom Europa efter att ha bott i vår franska källare i flera månader och som fått transportören att vända tillbaka efter en felnavigering mot schweiziska gränsen istället för den planerade rutten via Mulhouse i nordöstra Frankrike och Tyskland. En resa som därmed förlängdes med åtskilliga timmar av rädsla för att få de dyrbara dropparna konfiskerade i tullen. Kan en då klandra sagda transportör för fördröjningen i den långsamt smygande insikten att det på plats på sjätte våningen bara var att korka upp och hälla ut?
Vad hände egentligen med vinet?, är frågan som förblivit obesvarad sedan dess. Ovarsam frakt eller dålig kvalitet på vinet från början (den seglivade fördomen mot viner från Languedoc stack bland annat fram sitt fula tryne) har det funderats.
Nu vet jag.
Det är none of the above.
Framförallt inte bristande kvalitet. Istället visar det sig vara hanteringen före frakt som är boven i dramat.
Tror att jag skall införskaffa en sådan där snitsig vinväska att frakta hem några exemplar i fortsättningsvis. Så kan de korkas upp vid väl valda tillfällen medan mindre högtidliga stunder får nöja sig med Systembolagets utbud. Inget fel på det men jag stänger inte ögonen och jag transporteras inte till Murviel. Får väl lukta på lakanen fortsättningsvis istället, om jag prompt vill teleporteras söderut för en stund.
Murvielklotter 