Jag älskar tidiga septembermorgnar här. De är svala men inte kalla. Solen står för lågt på morgonkvisten för att kunna skicka in sina tentakler genom sovrumsfönstret och väcka mig som den gör mitt i sommaren. Istället gör den färgerna djupare,
Grannen tvärsöver gatan
Trädgården bakom den gamla grinden är alldeles övervuxen
mjukare,
Kolla myran!
Växten som klättrar runt trappräcket är alldeles magnifik
och jag har som vanligt svårt att inte bara bli stående med ett fånigt flin på läppen, löjligt nöjd över alla de små detaljerna runtomkring mig. När jag är härnere utan sällskap i huset, är det de tidiga morgnarna som är mina introverta ensamstunder och jag njuter omåttligt av dem. Sedan brukar det braka loss och det sociala livet tar vid. Det tar sig många uttryck, inbegriper ofta en massa godsaker i såväl flytande som fast form och med samtal som snirklar sig genom både allvar, praktikaliteter och uppsluppet småprat.
Det är skördetid nu och vindruvsflaken skramlar uppför gatan under de där tidiga morgontimmarna när jag gärna dröjer mig kvar vid ett eller annat fönster. Ibland kommer de i långa karavaner, ibland dundrar en ensam högljudd skördemaskin fram och väsnas så illa att de gamla fönsterrutorna börjar skallra oroväckande i sina sköra bågar. Resultatet av allt septemberslit är alltid närvarande här och jag har under den gångna veckan hunnit avsmaka både det ena och det andra; utan bubblor,
och med bubblor
med sött tilltugg,
och med salt,
På borden står bunkar där vinet vaskas efter provning, så även om glasen trängs framför dig vid provsmakningarna,
blir det totala intaget i slutändan ganska modest. Något annat går inte.
Avec moderation.
Idag är min sista dag i murvelhuset på ett tag. Förmiddagen har ägnats åt diverse fix och snart stänger jag fönsterluckorna och åker härifrån. Men huset är redo för nästa besök – om en månad får det fungera som ett riktigt örnnäste!
Murvielklotter 