… om vikten av att omge sig med friska, starka och resurskraftiga anhöriga när man blir sjuk eller gammal? Är man 90-plus med en problematik som eskalerar, har stark integritet och alltid varit kapabel och självständig, är ändå resursstarka anhöriga en förutsättning för adekvat vård och omsorg. Behövs hjälp av ett slag som inte kan vänta medan det utreds vilken hjälp kommunen tycker att vederbörande skall ha och framförallt vilken hjälp som finns tillgänglig, då hamnar hela kobeståndet snabbt på isen. Fullt på boenden – tillfälliga såväl som permanenta – är snarare regel än undantag, såvida inte lediga lägenheter uppstått efter Covids härjningar.

Visst finns hjältarna; de som på alla sätt visar omsorg om sina ”brukare”. Hemtjänstpersonal som är jättefina men som kommer och går. Anhöriga som ringer vårdteam för att få fatt i en läkare eller iallafall en sköterska som kan komma och göra en bedömning och prata med dem om vad de ser. Som med växande frustration inser att ingen kommer och att telefonen måste plockas upp igen och igen. Och igen. Och sedan en gång till medan frustrationen övergår i förtvivlan.
Fredagar är inte bra dagar att behöva hjälp på heller. Det blev vi varse i fredags när vi enträget började kalla på hjälp för mamma redan tidigt på morgonen. Det skulle dröja till strax efter klockan 6 på kvällen innan en sjuktransport till slut anlände. Mamma hann bli orolig och ledsen, hörde oss prata med sköterskor, hemtjänst, 112, hemtjänsten igen och mobila teamet. Vi hjärtlösa anhöriga tvingar iväg henne hemifrån och värdighet och hänsynsfullhet kändes långt bort, trots att omsorgen om henne var allt vi tänkte på. Och kanske faktiskt också på omsorgen om oss själva och en beslutsamhet att inte axla ett ansvar man ändå inte kan bära.
Fredag blev lördag, söndag och sedan vardag. Mamma är inlagd och vi kan andas ut för en stund. Där är hon nu ordentligt omhändertagen. Men det är covid-tider fortfarande och vi rekommenderas att inte besöka henne.
Jag är ändå glad att jag är här, geografiskt nära henne och hos min syster.
Men jag är förtvivlad över hur hjälpen är så avhängig av anhörigas tålamod och deras styrka att sätta ner foten och inte ge upp. Fast mest är jag kanske arg över det. Det är inte första gången jag reflekterar över hur ojämlik vård, omsorg och skola är; hur fullständigt avhängigt rätt vård i rätt tid är av anhörigas engagemang och faktiskt också kunskap.
Att det råkar finnas en internmedicinare i vår närhet, var ovärderligt för oss när vi skulle försöka navigera och få fram rätt argument för att övertyga sköterskan på fredagstjänst att mamma inte kunde lämnas ensam i sin lägenhet. Att det får vara hur mycket covidrestriktioner det vill men hemma kan hon inte stanna.
Hela processen innan inläggning på sjukhus var ovärdig. Min stolta mamma må vara gammal men har all rätt i världen att kräva en vård som har hennes bästa för ögonen. Ingenting annat. Den äldsta generationen förtjänar så oändligt mycket bättre än vad som alldeles för ofta är fallet.
Nu väntar förhoppningsvis snabb och effektiv vårdplanering för mamma. Säger den optimist jag ändå fortsätter att vara.
Så när kan jag åka tillbaka till Murviel?
Ingen aning, men det är sekundärt.