Murvelhusets första gäster i våras var systrarna A, då fem och sex år gamla. De var på upptäcktsfärd i trädgården och for fram och tillbaka, badade i poolens sextongradiga vatten, hittade stenar och for upp och ner för alla trapporna. Jag såg trädgården med nya, yngre ögon och kunde konstatera att den bjuder in till alla möjliga sorters lekar. Lite orolig var jag för det vingliga trappräcket utanför köksdörren på husets baksida men kände mig i övrigt ganska lugn.

Ända tills vi hörde dem hojta glatt att vi skulle komma ut och titta på kojan de hittat och vi stack ut huvudena genom dörren bara för att se dem hoppa jämfota på brunnen. Iskyla spred sig under min huvudsvål men jag försökte behålla lugnet och bad dem försiktigt kliva ned igen. Ett ”varför då” avfyrades men de slutade hoppa och gjorde som jag sa och jag kunde andas ut.

Förra veckan möttes jag av denna syn när jag klev in genom den rostiga trädgårdsgrinden:

Brunnslocket såg inte helt pålitligt ut i våras heller men att det var riktigt så gistet förstod vi inte. Nu törs jag inte tänka på hur farligt det var när de hoppade där i våras.

Snickare Loubet har därmed fått en ny uppgift, för med en sådan brunn kan vi inte ha småttingar springande i trädgården!