Jag skall inte låtsas – i snart trettio år har skola varit en så stor del av mitt liv att jag inte riktigt kunnat avgöra var jobbet slutar och det högst personliga engagemanget tar vid – men nu har något ändå hänt. De senaste fem åren av mitt liv har inneburit förändringar och uppbrott som påverkat mig på fler sätt än vad jag kanske förstått. Eller förstår.

En sväng i England 2008 blev startskottet på en resa som förra året resulterade i införskaffandet av älskade murvelhuset. Då, för fem år sedan, var fina lilla S bara 14 år och jag veckopendlade mellan London och ältahuset, utan att riktigt veta var det skulle sluta. Jag slets mellan den envisa gamla drömmen om anglofilt liv och det familjeliv som fanns kvar här hemma.

Hur det slutade? Hemma förstås. Flickorna, den äldsta redan hemifrånflyttad men ändå nära, S, mitt i allt det som hör tonåren till. Älskade sonen visserligen på väg ut i livet och  – as destiny would have it – på väg till den övärld jag drömt om större delen av mitt liv men ändå i behov av ett hemma.

New King’s College, Aberdeen med ”The Reclining Student” (maj 2011)

Då insåg jag att mammor inte är de som skall ge sig ut på äventyr. De skall stanna hemma och stå för det som är hemtamt och välkänt. Äventyren tillhör nästa generation.

Alltså ställde jag in mig på att parkera mig stadigt i svensk mylla. Nytt golv las i ältahusets bottenvåning, det trötta gamla badrummet byttes ut mot ett modernt drömdito och jag lutade mig tillbaka, nöjd och belåten över vårt vackra hem.

Badrummet före…

… och efter

Saknar bara badrummet!

Stort, ljust & perfekt – men inte vårt längre…

Men så kom vintern 2009/2010.

Nyårsnatten 2009

Följt av vintern 2010/2011.

januari 2011

Lilla S, nu en gymnasieelev, gnällde över kommunikationerna ut till ältabushen.

Jag försökte muta med en moppe.

Det hjälpte.

I två veckor.

Jobbet roade mig måttligt och äventyret kändes ännu en gång som något jag faktiskt inte klarade att helt och hållet överlämna åt nästa generation. På min kombinerade 50-årsfest och kräftskiva sjöng S och hennes fina syssling L (klicka på bilden för favorit i repris):

Det skulle dröja mindre än fyra månader från den där ljumma augustikvällen i ältaträdgården till den dag då vi fick en diger lunta papper att signera i vår röda brevlåda:

Då var huset jag varit så stolt över sålt, murvelhuset var vårt men i Stockholm var ännu inget nytt tak över huvudet fixat. En aldrig så liten detalj, som precis före jul 2011 fick sin lösning genom införskaffandet av en nästan nybyggd lägenhet med oroväckande orange badrumsgolv och gräsliga tapeter. Det var den enda lägenhet vi tittade på.

– Den tar vi. Det blir bra.

Sa vi och flyttade in. Den skulle ju ändå bara vara ett tak över huvudet.

Men vi trivs tillsammans, lägenheten och vi. Den kräver ingenting av oss. Den är där bara. Omsluter oss på sjätte våningen borta från både världen och snöskottning. När vi lämnar den för Murviel, ägnar jag den inte en tanke och ändå välkomnar den oss när vi kommer tillbaka. Ett kravlöst boende som visat sig vara den kompromiss som behövs just nu; en fast punkt för äventyrliga barn att komma hem till och ett tak över de huvuden som inte kan pensionera sig ännu på ett tag. Huvuden som inte klarar att vara förnöjsamt stilla och på en plats, utan som behöver en fransk dröm att längta till.

För jag skall som sagt inte låtsas.

Att jag nöjer mig med nio till fem eller åtta till sju tills jag fyller sextiofem. Det är för många år kvar. Kommer jag på ett hållbart sätt att försörja mig på franskt manér, då drar jag. Från sjätte våningen och snö i drivor i i april.