Det är sen torsdagkväll. Ett glas vitt från Pezenas i glaset och brittisk husporr på TV:n. Hund och dator bredvid mig i soffan. Resväskor packade i hallen och tillvaron allmänt småputtrig och trevlig. Samtidigt checkar jag in, för jag kan göra många saker samtidigt – klia hundmagar, se på TV, dricka vin, facebooka och planera murvielavfärd.

Jag ser bra på nära håll men inte på långt och av progressiva glasögon mår jag illa, så glasögonen åker av och på tills jag tröttnar och försöker plira över dem på datorskärmen i knäet istället. Men det är då det händer…

Ryan Air har förstås inte öppet på kvällarna och jag svär eder, ser framför mig hur det kommer att kosta många hundralappar att rätta till felet, för efter incheckning kan du inte rätta till det själv.

Alltså börjar fredagen i telefonkö till en växel på Irland. Det går faktiskt förvånansvärt snabbt och jag får hjälp av en livs levande person. Jag blir så till mig att jag börjar småprata om hur tokigt det kan bli. Jag inser dock snabbt att varenda fras som kommer ur munnen på den unge telefonisten är inövad. Mina avsteg från förväntat protokoll blir därmed till för breda vattengravar i en övrigt ordentligt snitslad hinderbana.

Men problemet ordnas snabbt och utan kostnad, så nu är jag till slut redo för avfärd.

À bientôt!