För fem månader sedan körde jag ensam på landsvägen till Skavsta. Det var kväll, snön yrde och det var stundtals svårt att se vägen. Dessbättre var det nästan ingen trafik, för det var 23 december och i de upplysta stugorna jag körde förbi ägnade sig innevånarna åt julförberedelser. Bakom ratten var allt var kaos och jag var ledsen.

Igår körde jag ensam på landsvägen till Skavsta igen. Kväll även denna gång men där slutar likheterna.

Termometern visade 20 grader, solen var på väg ner men det var fortfarande fullt dagsljus. Hunden hade avlämnats i trygga händer på sitt privatpensionat och på näthinnan fanns bilden kvar av en lyckligt skuttande Wilda tillsammans med sina två vänner, Molly och Tilda. Själv hade jag smörjt kråset med sommarens första grillmat och njutit i den sköna kvällssolen på Karl Johansgården. Sällskapet var det sannerligen inget fel på heller!

I mitt de senaste månaderna ganska så turbulenta liv får denna kväll stå för en av de tydligaste kontrasterna. Från förlamande oro till totalt ekvilibrium, från en fulltecknad agenda till oceaner av tid och en nymornad insikt om att jag har tid äta luncher med vänner och barn eller att spontanfika med bonusfruar. Jag skall försöka se till att alltid ha det.

Nu är jag i murvelhuset och har suttit i min franska trädgård och mått bra en stund. Jag gör ju det när jag är här. Men jag inser också, när jag tittar tillbaka, att jag har varit och är omgiven av så många betydelsefulla och älskade personer. Utan dem skulle jag inte ha det så bra som jag har det nu. Utan dem är jag ingen.

Nu känns det rentav som jag på konungsligt vis vänder blad och den gamla gnagande oron ställs bryskt åt sidan. Jag tittar nyfiket runt hörnen jag rundar istället. Kan undra vad som finns där?

Jag önskar er en fin lördag, dyra läsare!