Jag for till Agde med bygrannarna igår. Scand’Oc hade ordnat med stadsvandring i gamla delen av stan, med efterföljande lunch.

Utmärkt, tänkte jag, då kanske jag får lära mig lite om den ruffiga kuststaden, som jag ännu inte lyckats förstå mig på. Kanske jag till och med kan bli positivt överraskad, funderade jag.

Förmiddagen var mulen men varm och vi var en stor grupp skandinaver som trampade iväg. Vissa pälsförsedda var stundtals måttligt roade men tassade tålmodigt på:

Ett par lokala byrackor följde oss nyfiket från sina utkiksposter. Lite taskigt läge för honom under dörren, så man får förstå att han morrade.

Agde är Frankrikes näst äldsta stad – bara Marseilles är äldre men bara med 20 år. Båda städerna grundades för 2500 år sedan, båda i strategiska lägen vid Medelhavet. Agde var en livlig hamn också under medeltiden och fick ett nytt uppsving när Canal du Midi invigdes 1682.

Vi hade en duktig guide med oss och hon tog oss med genom de vindlade gatorna med många hundra år gamla hus byggda ovanpå de gamla grekiska och romerska lämningarna. Här och var tittar rester av gammal bebyggelse fortfarande fram. Portarna får en egen bildsvit, för de är så vackra.

Vi utgick från turisbyrån och letade oss därifrån in i gamla stan. Det äldre stadsvapnet  i muren, byggd av den för staden så typiska basaltstenen, pekades ut av guiden. Det nya stadsvapnet, som Agde fick i samband med invigningen av kanalen, har bara tre vågrader. De symboliserar de tre vattnen; L’Herault, Canal du Midi och havet.

I omgångar leddes vi in i ett gammalt hus med en magnifik trappa. Jag sprang runt med min kamera och missade vad guiden sa om husets och trappans historia. Igen. Typiskt.

Så fick vi titta in i en privat fantastisk liten innergård. Stället går att hyra och det kanske inte vore så dumt?

På många ställen är det ruffigt men det syns att upprustning pågår. Riktigt fint blir det med de lite starkare färgerna på husen. Det behövs bland de gråa basaltstenarna.

Så lämnade vi Agde för att prova vin i en för mig ny caveau i Pinet, som vi fått tips om skulle vara bra. Vi klev ur bilen – i solsken! Att molnen hade hunnit skingras hade jag inte tänkt på på vägen dit. Caveau Gaujal de Saint Bon heter vingården, som drivs av Simonne Arnaud-Gaujal och hennes dotter Anne-Virginie. Den senare kom inrusande från fälten med en trasig traktordel i handen medan vi ägnade oss åt degustation. Det är ett hårt slit nu – dottern är ute på fälten medan mamma sköter caven. Ett sånt par!

Har du hängt med ända hit? Smått fantastiskt i såfall, vill jag nog påstå. Duktigt, rentav. Men då kan jag berätta för dig att visst blev jag överraskad av Agde och tillbaka skall jag och läsa på mer skall jag också. Staden är spännande och här kommer det säkert att hända saker framöver, som lyfter den ur sin rufsiga törnrosasömn och ger den tillbaka sin forna glans. Hon kan bli hur fin som helst, Agathes stad!