Nu blir det så där igen. Dagen har varit så sprängfylld med, om inte precis aktiviteter, så åtminstone en massa trevligheter som vart och ett för sig skulle vara värt ett eget inlägg. Ibland, när jag sitter på sjätte våningen långt från Murviel och funderar på möjliga blogginlägg, är det svårt att tänka sig att en dag kan innehålla så många intryck som en helt vanlig dag här nere gör. Så många, faktiskt, att det riskerar att bli tjatigt att rada upp dem alla. Känn er alltså varnade för nu kommer de, intrycken!

Det är vår första dag här. Första semesterdagen. Att jag var här för bara en vecka sedan känns märkligt. Då gnagde oron i mig. Jag ville hem, få det som oroade undan och ur vägen. Sedan dess har jag som sagt pustat ut, rest genom Europa, hunnit med musslor hos E och C och trots att det blev sent igår kväll, kom jag ur sängen före nio, vilket inte är självklart en ledig dag för en sjusovare som jag.

Morgonen började med en skräckfylld upplevelse då jag stack ut huvudet genom ett av fönstren mot gatan och stirrade rakt in i en tom blick bakom en neddragen kepsskärm

Någon har placerat den där dockan på den franska balkongen i det tomma grannhuset inför Fête Petetas, som går av stapeln 10 juli. Jag kammade dock snabbt till mig och kastade mig ut för frukost på gårdsplanen, såklart…

Sedan lite fix med solskyddet vid poolen, bland annat ett nytt parasoll som ersättning för det som till hälften försvann med en virvelvind i påskas,

montering av ett nytt diskställ från blågula varuhuset

och så fram med dynor, solsängslektyr och upp med minibarnbarnets lilla soldräkt från Decathlon på spegeln i badhuset, som en påminnelse om vad som väntar!

Både stor och liten skall förstås njuta av solen men försiktigt och i lagom doser. Det är inte ok att bränna sig, oavsett om du är ett, fem femton eller femtiotre, så jag förbereder. Solhattar samlar jag på, har jag bestämt. De är bra att ha och fina att se på när de hängs i långa rader på väggen. Det där sista måste fixas. Redan förraförra vintern planerade jag för norrgavelkrokar i badhuset…

men de har ännu inte införskaffats, än mindre förstås kommit upp på väggen, så hattarna har blivit kvar på bänken. Poolområdet skall rensas från ett antal gamla bord som inte längre gör någon glad och både markis och det nya parasollet skall förankras bättre, så att de inte flyger iväg med nya virvelvindar.

Men inte blev det av idag. Hade heller inte planerat att det skulle bli så. Istället plöjde jag det svala sköna vattnet i poolen, lät solen gassa och slöade bort en bra eftermiddagsstund tillsammans med L och bygrannarna E & C innan det bar av till olivaffären och SuperU för ytterligare proviantering.

Semesterns första dag övergick sedan i kväll och vi for till Saint Nazaire de Ladares för ett rejält lass grillmat i Le Jardin Chez Amis.

Det har varit mycket snack om entreprenörskap de senaste åren. Snabba cash och fria arbetstider är bilden som målas upp. Sanningen är förstås en helt annan. Sinnebilden av hårt arbetande entreprenörer med en tydlig vision, en groteskt stor portion jävlar anamma och med en aldrig sinande optimism och framåtanda, den finns i den där lilla byn mellan kullarna. Den förkroppsligas av Magnus och Outi och deras restaurang/B&B. När vi var här i mars fanns ingenting annat än gräsruskor och ett gammalt utedass;

Nu fladdrar ljus i sprickorna i stenväggen,

gäster sorlar, äter och stortrivs på den fantastiska utreservering de skapat,

I hörnet där deras gata tar slut sitter nu en gammal barägare och tjurar medan gästerna vallfärdar uppåt i gatan till Chez Amis. Här har barägaren framlevt sina dagar i godan ro och serverat byborna drycker av både ädelt och mindre ädelt slag utan att behöva anstränga sig i onödan. Så kommer de där märkliga svenskarna och vänder upp och ner på hela tillvaron och borgmästaren jublar. Grannarna likaså. Men inte barägaren. Han fann det för gott att ge den där vikingen inte en, utan två slag med knytnäven. Bara så att vikingen skall förstå att restaurationen i byn, ja det är en syssla som är upptagen.

Fast det bryr sig inte Chez Amis ägare om. De jobbar oförtrutet vidare. Jag lyfter hatten för dem för by Jove, I think they’ve got it! Ungefär nästan som professor Higgins sa om Elizas framsteg i My Fair Lady.