… men idag tog solen en aldrig så liten paus under eftermiddagen. Jag hade simmat mina längder och låg och dåsade under parasollet när det började mullra hotfullt bakom bergen. Så jag krängde på mig min slitna solklänning, körde ner fötterna i mina foträta – och vattentåliga – sportsandaler och drog fram såpa, rotborste och vattenslang. Klinkersen framför badhuset har sett lite ofräscha ut med rostmärken efter solsängarna i smidesjärn, så jag tyckte det var dags för seriöst svabb. Allt gick inte bort – någon som vet hur man bäst får bort rost från golvklinker? – men det luktade gott av såpa efteråt.

Så packade jag ihop för dagen och rasslade ner för trädgårdstrappan, medan åsksmällarna och blixtarna kom allt närmare och med allt tätare intervaller. Himlen hann bli blåsvart på bara några minuter. I samma stund som jag stängde terrassdörren bakom mig dunkade regnet på med piskande frenesi:

Jag gillar det. Tycker om dramatiken, naturens krafter när det ändå inte går överstyr, utan bara påminner oss om hur pyttesmå och utlämnade vi egentligen är. Nu gör solen tappra försök att bryta genom molnen igen. Det går sådär. Men på de här breddgraderna försvinner inte värmen med ovädret. Det blir bara lite friskare, lättare att andas. Luftfuktigheten, den går att ta på:

Imorgon kommer regnet att göra sig påmint genom växtkraften hos de späda plantorna i trädgården. De har varit törstiga och behövde den här duschen. Behövde jag den? Nä, men det är ok. Snart är det kalas. Ännu en bygranne kliver förbi halvseklet och måste firas – grattis på födelsedagen, Herr H!