… om favoritplatsen skall kunna kompensera för avsaknaden av två fina småprinsar.

Vi har hängt nu och tankat i några dagar för att mormorn skall ha åtminstone en liten chans att klara av att vara ifrån de där två en hel månad. Det där var det nämligen ingen som berättade för mig när murvelhuset införskaffades hösten 2011, att barnbarn skulle få mig att omvärdera det mesta av det som tidigare tett sig så oerhört viktigt.

Missförstå mig rätt, murvelhuset är platsen där axlarna sjunker ner och där jag alltsomoftast kan samla en hoper populära personer för avspänt umgänge. Men i sommar kommer inte Bertil och hans lillebror Bror. Inte heller gick det att samordna S&E:s vistelse med vår och det grumlar glädjen en aning. Att sonen kommer är en farlig tur, annars hade jag kanske struntat i alltihop! Eller nä, det hade jag förstås inte men sommaren känns en smula annorlunda. Jag flyger ner istället för att bila med hunden, som inte heller kommer att svalka magen mot trädgårdens svala trappstenar någonsin igen.

Bilen får stanna i Sverige och komma till nytta hos en bilvakt och jag fick skjuts till Skavsta av prinsarna och deras mamma.

Just det var ju inte dumt alls, men jag hade förstås hellre fått dem med mig än att se dem försvinna ut genom karuselldörrarna i avgångshallen.

Så hur mycket dysterkvist är jag idag? Alltså, inte särskilt, ändå. Sommarens sagotröjsprojekt påbörjades i Solna,

fick följa med ombord på planet (nu vet jag att det går att ta med sig stickepinnar av metall ombord på Skavstakärran!),

och närhelst som längtan sätter in, plockar jag fram projektet och tänker på när det är klart och skall slås in i julklappspapper tillsammans med Elsa Beskows bok ”Lasse Liten i trädgården”,

där Lasse Liten själv är iklädd samma hallandsbinge som nu vid tillverkningen skall få ta udden av den värsta barnbarnsabstinensen.

Och annars då?

Jovars, drägligt. Med cikadegnissel under tidig frukost,

och is i gazpachon till lunch i skuggan vid poolen.

Dags, för övrigt, för första doppet.