Om en nu skall ge sig på att vara lite melkersk. Jag har hållit mig innanför min rostiga grind och i skuggan med min snuva och min skrovliga stämma idag. Jag har inte ens behövt fundera på om jag skall delta i några sociala begivenheter de senaste par dagarna; det har liksom stoppat sig själv. Nu på tredje dagens kväll – comme d’habitude – börjar jag känna mig smått otålig över den snoriga snoken och sandpappret i halsen.
Himlen i en liten flaska…
Grannar någonstans (eller är det kanske på caven i byn?) spelar ”Highway to Hell” på hög volym och jag undrar smått om de spelar den just för mig? Fast jag tror att förkylningen har peakat idag och att det vänder nu, evig optimist som jag är. Håvetet får förhoppningsvis därmed vänta.
Imorgon blir i alla händelser en stilla dag till. Lite plock och fix får det bli och det är väldigt skönt att lite i taget få ordning på sådant som pockat på uppmärksamhet sedan jag kom.
Till veckan kommer Bertrand och hans kompanjoner och fixar färdigt innanför grinden. Naturligtvis hade han noterat att trappan blivit alldeles fel; jag hann inte ens nämna det innan han tog upp problemet med de ojämna stegen. Stenläggaren fick för bråttom, berättade han och fadäsen skall åtgärdas i höst, när den värsta sommarhettan lagt sig.
För det är varmt nu. Cikadorna skriker fortfarande, fastän klockan är midnatt. Det betyder enligt uppgift att det är minst 27 grader. Är det svalare, tystnar de.
Fast ikväll har de som sagt sällskap av diverse byljud. Det är lördag och det festas.
Jag, däremot, skall gå och lägga mig.
Imorgon är bestämt en ny dag.
Murvielklotter 